I
inledningen till Joyce Carol Oates senaste roman The Sacrifice går en mor omkring i den påhittade staden Red Rock,
New Jersey, och ropar efter sin femtonåriga dotter Sybilla, som varit
försvunnen i fyra dagar: ”S’b’lla”, och när hon hittas är det som om hennes rop
är en bokstavlig transkribering av vad som återstår av Sybilla. En lärare
hittar henne i uselt skick, synbart skadad och med rasistiska glåpord skrivna
på hennes kropp. Uppochnedvända glåpord, vilket genast väcker misstankar om vem
som skrivit dem egentligen.
Ur
ett autentiskt rättsfall från 1987, Tawana Brawley, skriver Oates en roman om
den fortfarande olösta segregationen mellan vita och svarta. Hon har tidigare
använt verkligheten som förlaga, men om de andra rättsfallen med den dräpande
senatorn Ted Kennedy i Black Water och
om den kidnappade skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey i My Sister, My Love endast figurerade som inspiration och om Blonde var uppbyggd kring fantasier
kring Marilyn Monroe, är The Sacrifice
en minutiös och nästan ordagrann genomgång av fallet Brawley. Det är en lite
märklig teknik, och fungerar inte riktigt lika bra som tidigare.
Som
vanligt har Oates sina hypnotiserande kvaliteter, i synnerhet inledningsvis.
Att läsa henne reducerar dig som läsare till en av de bröllopsgäster som
Coleridges Anicent Mariner hejdar för att berätta sin febrigt intensiva
historia. Men också ibland lite väl mardrömslikt labyrintiska historia.
Vad
skulle hända om 60-talets politiska aktivister – de flesta nu döda sedan länge,
av olika orsaker – finge besöka vår tid? Skulle de glädjas åt de uppenbara
förändringarna, ibland rentav förbättringarna? Eller skulle de bli frustrerade
över att så lite fortfarande har åstadkommits? Det är i alla fall ett tydligt syfte
hos Oates, att låta sin roman, som utspelar sig på 80-talet, knyta an till
60-talet, och i synnerhet de berömda upploppen i Detroit 1967, som hon skriver
om i en av sina bästa romaner, them.
Även här finns den tydliga uppdelningen mellan ”vi och dom”, där en svart
kvinna som arbetar i en traditionellt vit syssla, som exempelvis polis,
ovillkorligt kodas som ”dom” av andra svarta.
På
80-talet var 1967 ännu ett blödande sår. Inte nu längre. Men 2010-talets USA
har nya blödande sår, de flesta på samma gamla ställen – ung svart obeväpnad
man skjuts ihjäl av vita poliser för att hans händer befunnits i sina fickor
för att ta fram identitetshandlingar. Ur den orättvisan ska romanens Sibylla
Frye förstås, och bevekelsegrunderna till hennes anklagelser. Hon ska i fyra
dagar ha hållits fången av vita män som begick de sexuella övergreppen som inte
lämnade några bevis som sjukhuspersonalen kunde upptäcka. En av de vita männen
skulle ha varit polis. Enligt historien – både i verkligheten och i romanen –
skyllde hon ifrån sig för att undkomma bestraffning från sin styvpappa, en
våldsam halvgalen typ som tidigare mördat sin första hustru.
Oates
kanaliserar allt sitt ursinne, och det är kanske häpnadsväckande främst hur det
kan finnas kvar, så outspätt. Hon skriver som om någon stuckit en nål i baken
på henne, och det är verkligen på gott och ont så. Hon eldas på av
engagemanget, men det är ett välkänt faktum att känslor förblindar, och ju
starkare känslor desto mindre klart ser man. Men man dras definitivt in i denna
värld som hon manar fram.
Som
romanteknik imiterar hon dokumentären, ger sin roman en polyfon botten med
motstridiga röster, och bygger ut dess stämmor så att de sjunger i helt olika
riktningar. Sanningen utsätts i sin tur för ett övergrepp, underkastas en
process liknande den i Nick Caves ”Do You Love Me, Pt 2”: ”Dreams that roam
between truth and untruth / Memories that become monstrous lies”.
Så
småningom ger verkligheten vika, men det är en lång väg tid, kantad av de usla
intentioner som verkar flockas kring solkiga historier av det här slaget. Så
anländer den skumme pastorn Marus Mudrick, i verkligheten Al Sharpton, som vill
göra henne till martyr, och Mike Tyson kommer dit och ger henne en Rolexklocka
(han säger några intressanta saker om boxning också), och i bakgrunden
engagerar sig typiskt nog Michael Jackson och Bill Cosby i Sibyllas (Tawanas)
fall. Även där fungerar tidsaspekten på ett kusligt sätt, inte minst med Cosby
själv som anklagad nu – lögner eller snarare tigande som blev sanning i hans
fall.
Porträttet
av Sybilla är verkligen ambivalent – Oates har lyckats göra henne till en
autentisk femtonåring, autentisk förlaga eller inte. Hon låter som sin ålder,
både när hon talar med vuxna och snackar med sin jämnåriga kompis. Hon förblir
en gåta – i verkligheten skulle hon offentligt hävda att hon aldrig ljög, trots
att rätten menade detta. Nu arbetar hon (Tawana) som sjuksköterska.
Kan
man ifrågasätta Joyce Carol Oates motiv att skriva romanen? Underbygger hon
inte den rasism som fortfarande existerar i USA när hon skrapar i detta sår?
Det är inte helt lätt att ta henne i försvar, samtidigt som konst måste
diskutera dessa frågor. Hon är kanske USA:s mest orädda författare, som gång på
gång tar upp känsliga trauman och kontroversiella konflikter. Hon är kanske
också den författare som går längst in i inlevelsen, när hon porträtterar inte
enbart det påstådda offret Sybilla, utan en lång rad bifigurer: modern Ednetta,
läraren Ada, polisen Ines, styvppappan Anis, pastorn Marus, samt den muslimske
ledaren The Black Prince.
Mitt
problem med den här romanen är väl att fiktionen är för genomskinlig. I
inledningen anar den svarta läraren som upptäckt Sybilla att det finns ett
fönster mellan henne och de svarta som utgörs av familjen Frye: ”it might be
transparent, but it was substantial.” Ja, det blir för mycket verklighet, i
synnerhet om man då jämför med hur välkomponerad them är.
Det
finns i romanen ändå en underförstådd diskussion av drevmentaliteten, vad som
händer när vi ropar att vargen kommer. Nog kommer vargen, men inte från det
håll vi befarade, utan mer klädd i fårakläder, insläntrande med sina djävulska
goda intentioner.
Al Sharpton skum? Det var inte roligt att höra eftersom jag alltid brukar "bli" honom i dessa tester som brukar dyka upp inför amerikanska presidentval.
SvaraRaderaTroligen vet presidenttesterna mer om mig än jag själv gör.
Huvudsaken är väl att man undkommer att bli Calvin Coolidge, som när han dog fick den lakoniska kommentaren av Dorothy Parker när hon läste det i tidningen: "How would they know?"
Radera