Thekla
Knös? Namnet fladdrade nog förbi någon gång när jag pluggade, men jag minns
inte om jag läste något av henne. Hon unnades två korta meningar i Litteraturens historia i Sverige, som vi
använde. I Nordisk
kvinnolitteraturhistoria, som jag okynnesläste på biblioteket, skrev Ingrid
Elam lite mer utförligt om hennes sätt att skriva om och för barn: ”Den samtida
kritiken berömde Thekla Knös dikter och såg i hennes lyrik bekräftelse på tesen
om att konstperioden i historien var slut. Dikten, poesin, hade därmed
ingalunda spelat ut sin roll men hade fått en ny uppgift: att förgylla
vardagen.”
Nu
i sommar utges, 200 år efter att hon föddes, den lilla boken Ljud befriad min röst, där Elisabeth
Mansén låter kunniga kommentarer ledsaga ett dikturval. Det är en förbryllande
bok, i bästa fall en kuriositet, men den kan också ge ett musealt intryck.
Är
det inte två saker som man brukar ställa upp som kriterier för en klassiker?
Dels att den ska säga något om den tidsanda som präglade verket, och dels att
den ska äga aktualitet för oss i nutiden. Men jag tror att det här bara är en
del av sanningen. Att uttala saker som ”Shakespeare, vår samtida!” är att göra
honom en otjänst. En del av charmen med klassikerna är att de skildrar något
som vi inte riktigt kan förstå. Det är att förminska poeter som Sapfo om vi
inbillar oss att vi delar erfarenheter med henne – enda sättet att komma till
någon slags insikt går genom att sätta sig in i hur annorlunda hennes kultur
var jämfört med vår. Man tänkte så annorlunda då, hade helt andra vanor.
Mansén
påpekar att Knös skriver enkelt. Jo tack, det blir vi snart varse. Det hjälper
nog att se hennes dikter utifrån den förutsättningen, att det är skrivet för
barn. Hon kan vara lite bitsk, lite genomskådande, men jämför man med
exempelvis Anna Maria Lenngren är satiren av ett slöare slag. Jag erinrar mig
Horace Engdahls jämförelse: ”Oxenstierna tar samma danssteg som Kellgren, men
han gör det i dykarskor.” Så är det att läsa Knös i förhållande till Lenngren.
I
leken med romantiska klichéer kan hon inte heller undgå att gå lite vilse, och
det finns alltid en risk att det valet av det flyktiga leder till att det bara
blir efemärt. Berättande dikter fungerar halvvägs, liksom dialogdikter som
”Dissonance”, med lite retfulla turneringar mellan en han och en hon. De bästa
dikterna är när tempot bromsas, som i sorgedikten ”Den bortgångne”, som skrider
fram, och i sonetten som inleds ”Kom ljuva sömn!”
Det
naiva tonfall som dominerar hör ju också romantiken till – Blake laborerar
ständigt med denna dragning till det oskuldsfulla. Svårigheten ligger bland
annat i en viss jolmighet: Blake skulle nog vara lika bortglömd som Knös utan
sin lika stora dragning till erfarenhetens sånger. I rättvisans namn blundar
Mansén inte för uppenbara övertramp, och inkluderar i detta snåla urval när
Knös skriver den privilegierades rakt igenom cyniska hyllning till
fattigdomen.
Fast
då har jag redan tröttnat på dikter om myggor och trollsländor och mytiska väsen
och rolldikter som vaggar mig fram till sonetten som inleds ”Kom ljuva sömn!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.