Vad
händer med alla danska poeter som debuterar på Gyldendal? frågades insinuant i
ett av inläggen i sommarens debatt om skillnaden mellan dansk och svensk
poesiutgivning. Fast med den typen av argument skulle man inte ge ut Rimbaud.
Säkerligen försvinner några på vägen, liksom sker bland svenska poeter. Kanske
börjar de skriva romaner, de också.
Signe
Gjessing, en av dessa danskar med examen från den omtalade Forfatterskolen,
debuterade i fjol med Ud i det u-løse,
och utkommer redan med bok nummer 2, med den kryptiska titeln Blaffende rum nænnende alt. En annan
utmärkande sak från sommarens debatt – innan vi släpper den – är synpunkten att
danska poeter skriver vardagligare och enklare än de svenska, som anses skriva
obegripligt och språkmaterialistiskt. Ingen debatt är betjänt av den typen av generaliseringar,
för lika lätt som det är att hitta danska poeter med ett talspråkligt idiom,
lika lätt är det att hitta någon som skriver som om hen hade svenskt blod i
sitt poetiska omloppssystem.
Signe
Gjessing är definitivt en av de svårare, i så fall. I början är jag helt lost i
hennes bok, klarar inte av att navigera mellan solreferenser och kyssar och
alternativ naturdikt. För att citera min barndomsvän: ”Hjälp! Vad händer?”
Lyckligtvis lyckas jag på något sätt få fast mark under fötterna, som om det
verkligen vore gångavstånd mellan de södergranska solarna och de whitmanska
grässtråna. Här är det som att hon befinner sig inuti det kosmiska, får själva
Kosmos att tala med dess egna röst. Kanske som en förklaring till hur det
låter.
Att
boken är så stor – A4-format – underlättar nog, åtminstone blir de långa
expansiva raderna mer funktionella i det skicket. I synnerhet i de avslutande
sidornas svit om horisonten, där form och innehåll samspelar på ett helt utsökt
sätt:
”tynde
højtrykshorisonter ind i uverden: uverden gennemstikkes af uendlighed fra
verdens side –”
”verden
lider af linjemangel, som af blodmangel: horisontlinjer, der strækker sig som
et menneske forbløder”.
Det
är gott om sådan vackra rader, förgyllda av en slags uppsluppen humor som gör
starkt intryck.
Det
är långdikt där de enskilda delarna skiljs av minimala punkter, små nålstick
mellan textsjoken. Jag anar att dessa nålstick är ytterligare en ledtråd i hur
dikterna ska uppfattas. Nä, Gjessing tillhör inte de poeter som skriver kaxigt
och direkt talspråkligt – mer handlar det om ett högmodernistiskt idiom, där
Rilkehjärtat får raderna att sväva högt över boksidan. Begripligt blir det då
på andra nivåer:
”ledsager
fliser og kakler som en grøn arm, støttende. – Må jeg? Jeg
overtager
pladesen ved glaseringens side, isgrøn, udblå, karmoisin.
– Hvorhen skal vi?
– Gradbøjes, elskede,
gradbøjes, gradbøjes, gradbøjes.
Stjärnorna
är lika nära som fjärran, och med hjälp av horisonten tar Gjessing så fasta på
något som kan ge dikterna den nödvändiga konturen. Först efteråt kan ett slags
mönster skönjas – ett friare, roligare, än jag kanske inbillade mig från
början. Det är vanligt att kalla den cerebrala dikten för okänslig, men
åtminstone här tycker jag mig känna lika mycket förnuft som känsla. Inte för
att det är lätt, dock, med tanke på att Gjessing också hittar på en del egna
glosor.
Omslaget
till denna stora bok liknar mer barnbok eller konstbok än diktbok: en beskuren
del från en målning av Hans Haagen. Finns ledtråden där, i dess Kandinsky-inspirerade
action painting? Ja, i någon mån antyds att Gjessing skriver skisserna, låter
orden vara kvar i sin rörelse, på väg mot sin stelnade form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.