The Sacrifice, Joyce Carol Oates, Harper Collins

I inledningen till Joyce Carol Oates senaste roman The Sacrifice går en mor omkring i den påhittade staden Red Rock, New Jersey, och ropar efter sin femtonåriga dotter Sybilla, som varit försvunnen i fyra dagar: ”S’b’lla”, och när hon hittas är det som om hennes rop är en bokstavlig transkribering av vad som återstår av Sybilla. En lärare hittar henne i uselt skick, synbart skadad och med rasistiska glåpord skrivna på hennes kropp. Uppochnedvända glåpord, vilket genast väcker misstankar om vem som skrivit dem egentligen.

Ur ett autentiskt rättsfall från 1987, Tawana Brawley, skriver Oates en roman om den fortfarande olösta segregationen mellan vita och svarta. Hon har tidigare använt verkligheten som förlaga, men om de andra rättsfallen med den dräpande senatorn Ted Kennedy i Black Water och om den kidnappade skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey i My Sister, My Love endast figurerade som inspiration och om Blonde var uppbyggd kring fantasier kring Marilyn Monroe, är The Sacrifice en minutiös och nästan ordagrann genomgång av fallet Brawley. Det är en lite märklig teknik, och fungerar inte riktigt lika bra som tidigare.

Som vanligt har Oates sina hypnotiserande kvaliteter, i synnerhet inledningsvis. Att läsa henne reducerar dig som läsare till en av de bröllopsgäster som Coleridges Anicent Mariner hejdar för att berätta sin febrigt intensiva historia. Men också ibland lite väl mardrömslikt labyrintiska historia.

Vad skulle hända om 60-talets politiska aktivister – de flesta nu döda sedan länge, av olika orsaker – finge besöka vår tid? Skulle de glädjas åt de uppenbara förändringarna, ibland rentav förbättringarna? Eller skulle de bli frustrerade över att så lite fortfarande har åstadkommits? Det är i alla fall ett tydligt syfte hos Oates, att låta sin roman, som utspelar sig på 80-talet, knyta an till 60-talet, och i synnerhet de berömda upploppen i Detroit 1967, som hon skriver om i en av sina bästa romaner, them. Även här finns den tydliga uppdelningen mellan ”vi och dom”, där en svart kvinna som arbetar i en traditionellt vit syssla, som exempelvis polis, ovillkorligt kodas som ”dom” av andra svarta.

På 80-talet var 1967 ännu ett blödande sår. Inte nu längre. Men 2010-talets USA har nya blödande sår, de flesta på samma gamla ställen – ung svart obeväpnad man skjuts ihjäl av vita poliser för att hans händer befunnits i sina fickor för att ta fram identitetshandlingar. Ur den orättvisan ska romanens Sibylla Frye förstås, och bevekelsegrunderna till hennes anklagelser. Hon ska i fyra dagar ha hållits fången av vita män som begick de sexuella övergreppen som inte lämnade några bevis som sjukhuspersonalen kunde upptäcka. En av de vita männen skulle ha varit polis. Enligt historien – både i verkligheten och i romanen – skyllde hon ifrån sig för att undkomma bestraffning från sin styvpappa, en våldsam halvgalen typ som tidigare mördat sin första hustru.  

Oates kanaliserar allt sitt ursinne, och det är kanske häpnadsväckande främst hur det kan finnas kvar, så outspätt. Hon skriver som om någon stuckit en nål i baken på henne, och det är verkligen på gott och ont så. Hon eldas på av engagemanget, men det är ett välkänt faktum att känslor förblindar, och ju starkare känslor desto mindre klart ser man. Men man dras definitivt in i denna värld som hon manar fram.   

Som romanteknik imiterar hon dokumentären, ger sin roman en polyfon botten med motstridiga röster, och bygger ut dess stämmor så att de sjunger i helt olika riktningar. Sanningen utsätts i sin tur för ett övergrepp, underkastas en process liknande den i Nick Caves ”Do You Love Me, Pt 2”: ”Dreams that roam between truth and untruth / Memories that become monstrous lies”.

Så småningom ger verkligheten vika, men det är en lång väg tid, kantad av de usla intentioner som verkar flockas kring solkiga historier av det här slaget. Så anländer den skumme pastorn Marus Mudrick, i verkligheten Al Sharpton, som vill göra henne till martyr, och Mike Tyson kommer dit och ger henne en Rolexklocka (han säger några intressanta saker om boxning också), och i bakgrunden engagerar sig typiskt nog Michael Jackson och Bill Cosby i Sibyllas (Tawanas) fall. Även där fungerar tidsaspekten på ett kusligt sätt, inte minst med Cosby själv som anklagad nu – lögner eller snarare tigande som blev sanning i hans fall.

Porträttet av Sybilla är verkligen ambivalent – Oates har lyckats göra henne till en autentisk femtonåring, autentisk förlaga eller inte. Hon låter som sin ålder, både när hon talar med vuxna och snackar med sin jämnåriga kompis. Hon förblir en gåta – i verkligheten skulle hon offentligt hävda att hon aldrig ljög, trots att rätten menade detta. Nu arbetar hon (Tawana) som sjuksköterska.

Kan man ifrågasätta Joyce Carol Oates motiv att skriva romanen? Underbygger hon inte den rasism som fortfarande existerar i USA när hon skrapar i detta sår? Det är inte helt lätt att ta henne i försvar, samtidigt som konst måste diskutera dessa frågor. Hon är kanske USA:s mest orädda författare, som gång på gång tar upp känsliga trauman och kontroversiella konflikter. Hon är kanske också den författare som går längst in i inlevelsen, när hon porträtterar inte enbart det påstådda offret Sybilla, utan en lång rad bifigurer: modern Ednetta, läraren Ada, polisen Ines, styvppappan Anis, pastorn Marus, samt den muslimske ledaren The Black Prince.

Mitt problem med den här romanen är väl att fiktionen är för genomskinlig. I inledningen anar den svarta läraren som upptäckt Sybilla att det finns ett fönster mellan henne och de svarta som utgörs av familjen Frye: ”it might be transparent, but it was substantial.” Ja, det blir för mycket verklighet, i synnerhet om man då jämför med hur välkomponerad them är.

Det finns i romanen ändå en underförstådd diskussion av drevmentaliteten, vad som händer när vi ropar att vargen kommer. Nog kommer vargen, men inte från det håll vi befarade, utan mer klädd i fårakläder, insläntrande med sina djävulska goda intentioner.