Nej,
det är ingen ny översättning av Leo Tolstojs Kreutzersonaten, som jag först trodde, utan det är Lars-Erik
Blomqvists gamla från 1978, om än den har reviderats för denna nyutgåva på
Modernista. Intresset för Tolstoj tillhör en av litteraturhistoriens få
konstanter. Även om det för tillfället talas mycket om Thomas Mann är jag rätt
säker på att inte mycket kan rubba Tolstojs status, och jag tror att den här
boken, liksom Ivan Iljitjs död, som
utkom förra månaden, kan ge honom många nya läsare.
Denna
roman i det kortare formatet utkom 1889 av den 60-årige Tolstoj. Som vi kan
läsa i Carola Hanssons romaner om familjen Tolstoj – i höst Masja, om en av döttrarna – tillhörde
äktenskapet inte de lyckligare slagen. Hustrun var inte nöjd med makens
utveckling på det personliga planet, med allt större intresse för fattigdom i
både dess själsliga som bokstavliga form.
Efter
en slags prolog som utspelar sig under några korta kapitel, med bifigurer som
kommer och går i ett polyfont käbbel, naglar Tolstoj fast oss vid två personer
i en tågkupé. Dels ett berättarjag, och dels en nervös gråhårig kort man, som
börjar med att uttala några barska cynismer om äktenskapet innan han meddelar
att han har mördat sin hustru.
Rysligt,
och boken väckte skandal när den publicerades, efter att hustrun tiggt tsaren
Alexander III att häva censurförbudet. Att boken utkommit i otaliga
piratupplagor kan ha påskyndat hennes intresse att se boken publicerad. En
detalj – lustig eller olustig beror på var man lägger perspektivet – är att
mördaren, som förevisar en hel del likheter med sin författare, ger sin hustru
en dagbok som registrerar hans erotiska levnadshistoria, något som Leo Tolstoj
också gjorde när han träffade sin hustru.
Sådana
detaljer ska man kanske inte göra för stor sak av. Tolstoj mördade aldrig sin
hustru. Det gjorde alltså romanskapelsen Pozdnsjev, eller vi kanske ska säga
att Tolstoj låter Pozdnsjev utföra mordet.
Tolstojs
roman är i viss mån en dostojevskijsk skräckhistoria i jagform, som inte ligger
långt från Poes makabra bekännelsenoveller: även här finns gott om förvrängd logik
i mördarens monolog, och galenskapen är spetsad med metod. Men det är också en
essä om äktenskapet, om kärleken och sexualiteten. Det ska nog också anmärkas
hur oerhört de var med skilsmässa på 1800-talet. Dagens skilsmässostatistik i
Sverige är 54,9 %, och man kan jämföra 1900 års 405 skilsmässor (av 32 000
vigslar) med 2007 års 20 669 skilsmässor (av 48 000 vigslar).
Med
sådan statistik går det knappt att säga något cyniskt om äktenskapet längre.
Det oerhörda och rysliga i Tolstojs roman ligger nog inte så mycket på det
mordiska planet, utan mer på de saker som uttalas om könssjukdomar och
prostitution, och skillnaden – för att inte säga kontrasten – mellan den
romantiska skildringen av kärleken med den konkreta verkligheten. Men också
åsikten att det är någon skillnad mellan ärbar och fallen kvinna: ”Ska man göra
en mycket noggrann definition så behöver man bara säga att de som prostituerar
sig för en kortare tid i allmänhet blir föraktade, medan de som prostituerar
sig för längre tid är respekterade.”
Nu
ska ni inte tro att mannen kommer undan. Frågan är om inte Tolstoj med sin
roman avser att mordet är lika mycket riktat mot Pozdnsjev själv, att det är
hans egen åtrå och uselhet han vill mörda. Den misantropi som han gullar med
hör dock inte till romanens starkare sidor, för det är ju så med
människoföraktet, att det är ett farligt sällskap. Tolstoj gör med sin figur som
mask ett försök att skriva sig ut ur äktenskapet, kanske ut ur livet.
Det
är en mer bokstavlig naturalism Tolstoj ger sig in i, och kanske
förutsättningen för att han vågade skriva så här öppet kanske ligger i att han
först gjorde sig oberoende och isolerade sig på landsbygden. Där kan han unna
sig att ställa sig vid sidan av, både politiskt och estetiskt, och då kan han
inte heller höra skriken från de som får sina tår trampade på.
Lika
avlägsna som vissa inslag kan göra intryck av – antisemitismen – är närheten
till vår egen tid påfallande i åtskilliga av de saker Tolstoj tar upp. En av de
sakerna är läkarnas benägenhet att medicinera den som mår dåligt. Han skriver
om sexualiseringen av det offentliga rummet, och låter nästan som en
socialdemokrat. Han kan också fånga förälskelsens väsen – och fara: ”Inte nog
med att jag såg henne som höjden av fullkomning, nej, under förlovningstiden
trodde jag att jag också själv stod lika högt.”
Tolstoj
flyttar fram positionerna för vad en författare får göra, och det är en
fortsättning på den tematik han också tar upp i Anna Karenina och Krig och
fred. Det är djärvt, men har också tillkommit utifrån en privat uppgörelse.
Kanske det är sällsynt att det privata lyckas förmedlas så här övertygande. I
monologen växlar Pozdnsjev hela tiden skepnad med Tolstoj, som om de vore
utbytbara väsen. En gång går han ut, medan tåget är i rörelse, genom en dörr,
och kommer tillbaka från dörren på andra sidan. Är han övernaturlig? En
inbillning – kanske berättelsens jag har uppfunnit honom som en inre röst från
det egna samvetet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.