Den
nya redaktören för norska tidskriften Bokvennen, Alberte Bremberg, börjar bli
varm i kläderna. I nya numret (2.2015) besöker hon Bodil Cappelen för att tala
om Olav H. Hauge. Cappelens urval ur hans dagböcker håller på att översättas
till oerhört många språk – till och med svenska, vars utgåva (som jag skrev om i april) jag nog räknar till årets hittills mest omvälvande läsupplevelser. Numret
innehåller också Lene Asks tecknade serie av ett komprimerat urval av deras
brevväxling.
Temat
för numret är barn- och ungdomslitteratur, och precis som med det förrförra
numret (om tecknade serier) är det lärorikt att ta del av något man inte är så
bekant med. Men det är ett lite bredare anslag, som också tar med läsning och
förebilder – samt kärlek, bland annat illustrerat i en gullig text om Virginia
Woolfs hund Pinka.
Förutom
en kort intervju med Sarah Waters innehåller numret också en gullig essä om
Beyoncé – en litterär analys av senaste albumet som en bildungsroman om
äktenskapet. En bra text, därför att den inte försöker göra mer av texterna än
vad som behövs, och inte heller gör ansträngda teoretiska utflykter, utan nöjer
sig med att diskutera vad som uttrycks både geonom sångtexterna och genom personan
Beyoncé.
Dikter
av Linda Boström Knausgård, och så en översättning av Joshua Rothmans artikel från The New Yorker i mars där han jämför Karl-Ove Knausgård med Elsa Ferrante,
vars italienska självbiografiska kvartett (2011-2014) har förbluffat den
litterära världen, eller de tjugofem länder där den utgetts, inklusive Norge
och Danmark – inte Sverige, alltså, som får vänta till våren 2016. Den danska
journalisten Jesper Storgaard Jensen bidrar med en sällsynt intervju med
författaren, som fortfarande är anonym.
Knasugård
elelr Ferrante? Så lyder Rothmans fråga, influerad av ett spörsmål från
50-talet om Dostojevskij eller Tolstoj, och menar att svaret grundar sig på om
du som läser föredrar Norge eller Napoli, snö eller sol, 1985 eller 1955, sill
eller prosciutto, tafatthet eller ilska … Jag vet inte varför det måste vara
ett val, eller varför valet skulle säga så värst mycket om dig som person. Att
säga Tolstoj före Dostojevskij (Proust före Joyce? Faulkner före Woolf?) skulle
alltså säga något väsentligt om dig som person, på samma sätt som du ”avslöjas”
om du säger Knausgård före Ferrante?
Jag
vet bara att texterna om Ferrante, inklusive en recension av första delen som
nu finns på norska, väcker en nyfikenhet av ett slag som jag inte känt sedan
jag först hörde talas om … Knasugård …
Medan
Bokvennen fortsätter göra det den är bra på: överraska, ge nya infallsvinklar
på tröttkörda resonemang, och fånga upp de intressanta ämnena. Alltså något
helt annat än debatter om kulturmän och kulturkoftor, som det offentliga Sverige
konstigt nog aldrig verkar tröttna på.
Jag har helt missat Elena Ferrante men efter det du skrev sitter jag nu på en ödslig ö och väntar på att kunna skaffa mig första delen (på engelska). Tack för tipset!
SvaraRaderaJag funderade också på det, men väntar nog tills de släpps på svenska nästa år. Om jag kan ge mig till tåls. Jag har ändå så mycket annat att läsa nu.
Radera