Ljud befriad min röst!, Thekla Knös, ellerströms

Thekla Knös? Namnet fladdrade nog förbi någon gång när jag pluggade, men jag minns inte om jag läste något av henne. Hon unnades två korta meningar i Litteraturens historia i Sverige, som vi använde. I Nordisk kvinnolitteraturhistoria, som jag okynnesläste på biblioteket, skrev Ingrid Elam lite mer utförligt om hennes sätt att skriva om och för barn: ”Den samtida kritiken berömde Thekla Knös dikter och såg i hennes lyrik bekräftelse på tesen om att konstperioden i historien var slut. Dikten, poesin, hade därmed ingalunda spelat ut sin roll men hade fått en ny uppgift: att förgylla vardagen.”

Nu i sommar utges, 200 år efter att hon föddes, den lilla boken Ljud befriad min röst, där Elisabeth Mansén låter kunniga kommentarer ledsaga ett dikturval. Det är en förbryllande bok, i bästa fall en kuriositet, men den kan också ge ett musealt intryck.

Är det inte två saker som man brukar ställa upp som kriterier för en klassiker? Dels att den ska säga något om den tidsanda som präglade verket, och dels att den ska äga aktualitet för oss i nutiden. Men jag tror att det här bara är en del av sanningen. Att uttala saker som ”Shakespeare, vår samtida!” är att göra honom en otjänst. En del av charmen med klassikerna är att de skildrar något som vi inte riktigt kan förstå. Det är att förminska poeter som Sapfo om vi inbillar oss att vi delar erfarenheter med henne – enda sättet att komma till någon slags insikt går genom att sätta sig in i hur annorlunda hennes kultur var jämfört med vår. Man tänkte så annorlunda då, hade helt andra vanor.

Mansén påpekar att Knös skriver enkelt. Jo tack, det blir vi snart varse. Det hjälper nog att se hennes dikter utifrån den förutsättningen, att det är skrivet för barn. Hon kan vara lite bitsk, lite genomskådande, men jämför man med exempelvis Anna Maria Lenngren är satiren av ett slöare slag. Jag erinrar mig Horace Engdahls jämförelse: ”Oxenstierna tar samma danssteg som Kellgren, men han gör det i dykarskor.” Så är det att läsa Knös i förhållande till Lenngren.

I leken med romantiska klichéer kan hon inte heller undgå att gå lite vilse, och det finns alltid en risk att det valet av det flyktiga leder till att det bara blir efemärt. Berättande dikter fungerar halvvägs, liksom dialogdikter som ”Dissonance”, med lite retfulla turneringar mellan en han och en hon. De bästa dikterna är när tempot bromsas, som i sorgedikten ”Den bortgångne”, som skrider fram, och i sonetten som inleds ”Kom ljuva sömn!”

Det naiva tonfall som dominerar hör ju också romantiken till – Blake laborerar ständigt med denna dragning till det oskuldsfulla. Svårigheten ligger bland annat i en viss jolmighet: Blake skulle nog vara lika bortglömd som Knös utan sin lika stora dragning till erfarenhetens sånger. I rättvisans namn blundar Mansén inte för uppenbara övertramp, och inkluderar i detta snåla urval när Knös skriver den privilegierades rakt igenom cyniska hyllning till fattigdomen.     

Fast då har jag redan tröttnat på dikter om myggor och trollsländor och mytiska väsen och rolldikter som vaggar mig fram till sonetten som inleds ”Kom ljuva sömn!”