Kreutzersonaten, Leo Tolstoj, Modernista

Nej, det är ingen ny översättning av Leo Tolstojs Kreutzersonaten, som jag först trodde, utan det är Lars-Erik Blomqvists gamla från 1978, om än den har reviderats för denna nyutgåva på Modernista. Intresset för Tolstoj tillhör en av litteraturhistoriens få konstanter. Även om det för tillfället talas mycket om Thomas Mann är jag rätt säker på att inte mycket kan rubba Tolstojs status, och jag tror att den här boken, liksom Ivan Iljitjs död, som utkom förra månaden, kan ge honom många nya läsare.

Denna roman i det kortare formatet utkom 1889 av den 60-årige Tolstoj. Som vi kan läsa i Carola Hanssons romaner om familjen Tolstoj – i höst Masja, om en av döttrarna – tillhörde äktenskapet inte de lyckligare slagen. Hustrun var inte nöjd med makens utveckling på det personliga planet, med allt större intresse för fattigdom i både dess själsliga som bokstavliga form.

Efter en slags prolog som utspelar sig under några korta kapitel, med bifigurer som kommer och går i ett polyfont käbbel, naglar Tolstoj fast oss vid två personer i en tågkupé. Dels ett berättarjag, och dels en nervös gråhårig kort man, som börjar med att uttala några barska cynismer om äktenskapet innan han meddelar att han har mördat sin hustru.

Rysligt, och boken väckte skandal när den publicerades, efter att hustrun tiggt tsaren Alexander III att häva censurförbudet. Att boken utkommit i otaliga piratupplagor kan ha påskyndat hennes intresse att se boken publicerad. En detalj – lustig eller olustig beror på var man lägger perspektivet – är att mördaren, som förevisar en hel del likheter med sin författare, ger sin hustru en dagbok som registrerar hans erotiska levnadshistoria, något som Leo Tolstoj också gjorde när han träffade sin hustru.

Sådana detaljer ska man kanske inte göra för stor sak av. Tolstoj mördade aldrig sin hustru. Det gjorde alltså romanskapelsen Pozdnsjev, eller vi kanske ska säga att Tolstoj låter Pozdnsjev utföra mordet. 

Tolstojs roman är i viss mån en dostojevskijsk skräckhistoria i jagform, som inte ligger långt från Poes makabra bekännelsenoveller: även här finns gott om förvrängd logik i mördarens monolog, och galenskapen är spetsad med metod. Men det är också en essä om äktenskapet, om kärleken och sexualiteten. Det ska nog också anmärkas hur oerhört de var med skilsmässa på 1800-talet. Dagens skilsmässostatistik i Sverige är 54,9 %, och man kan jämföra 1900 års 405 skilsmässor (av 32 000 vigslar) med 2007 års 20 669 skilsmässor (av 48 000 vigslar).

Med sådan statistik går det knappt att säga något cyniskt om äktenskapet längre. Det oerhörda och rysliga i Tolstojs roman ligger nog inte så mycket på det mordiska planet, utan mer på de saker som uttalas om könssjukdomar och prostitution, och skillnaden – för att inte säga kontrasten – mellan den romantiska skildringen av kärleken med den konkreta verkligheten. Men också åsikten att det är någon skillnad mellan ärbar och fallen kvinna: ”Ska man göra en mycket noggrann definition så behöver man bara säga att de som prostituerar sig för en kortare tid i allmänhet blir föraktade, medan de som prostituerar sig för längre tid är respekterade.”

Nu ska ni inte tro att mannen kommer undan. Frågan är om inte Tolstoj med sin roman avser att mordet är lika mycket riktat mot Pozdnsjev själv, att det är hans egen åtrå och uselhet han vill mörda. Den misantropi som han gullar med hör dock inte till romanens starkare sidor, för det är ju så med människoföraktet, att det är ett farligt sällskap. Tolstoj gör med sin figur som mask ett försök att skriva sig ut ur äktenskapet, kanske ut ur livet.  

Det är en mer bokstavlig naturalism Tolstoj ger sig in i, och kanske förutsättningen för att han vågade skriva så här öppet kanske ligger i att han först gjorde sig oberoende och isolerade sig på landsbygden. Där kan han unna sig att ställa sig vid sidan av, både politiskt och estetiskt, och då kan han inte heller höra skriken från de som får sina tår trampade på.

Lika avlägsna som vissa inslag kan göra intryck av – antisemitismen – är närheten till vår egen tid påfallande i åtskilliga av de saker Tolstoj tar upp. En av de sakerna är läkarnas benägenhet att medicinera den som mår dåligt. Han skriver om sexualiseringen av det offentliga rummet, och låter nästan som en socialdemokrat. Han kan också fånga förälskelsens väsen – och fara: ”Inte nog med att jag såg henne som höjden av fullkomning, nej, under förlovningstiden trodde jag att jag också själv stod lika högt.”

Tolstoj flyttar fram positionerna för vad en författare får göra, och det är en fortsättning på den tematik han också tar upp i Anna Karenina och Krig och fred. Det är djärvt, men har också tillkommit utifrån en privat uppgörelse. Kanske det är sällsynt att det privata lyckas förmedlas så här övertygande. I monologen växlar Pozdnsjev hela tiden skepnad med Tolstoj, som om de vore utbytbara väsen. En gång går han ut, medan tåget är i rörelse, genom en dörr, och kommer tillbaka från dörren på andra sidan. Är han övernaturlig? En inbillning – kanske berättelsens jag har uppfunnit honom som en inre röst från det egna samvetet?