Bokvennen: That’s mass appeal!

Den nya redaktören för norska tidskriften Bokvennen, Alberte Bremberg, börjar bli varm i kläderna. I nya numret (2.2015) besöker hon Bodil Cappelen för att tala om Olav H. Hauge. Cappelens urval ur hans dagböcker håller på att översättas till oerhört många språk – till och med svenska, vars utgåva (som jag skrev om i april) jag nog räknar till årets hittills mest omvälvande läsupplevelser. Numret innehåller också Lene Asks tecknade serie av ett komprimerat urval av deras brevväxling.

Temat för numret är barn- och ungdomslitteratur, och precis som med det förrförra numret (om tecknade serier) är det lärorikt att ta del av något man inte är så bekant med. Men det är ett lite bredare anslag, som också tar med läsning och förebilder – samt kärlek, bland annat illustrerat i en gullig text om Virginia Woolfs hund Pinka.

Förutom en kort intervju med Sarah Waters innehåller numret också en gullig essä om Beyoncé – en litterär analys av senaste albumet som en bildungsroman om äktenskapet. En bra text, därför att den inte försöker göra mer av texterna än vad som behövs, och inte heller gör ansträngda teoretiska utflykter, utan nöjer sig med att diskutera vad som uttrycks både geonom sångtexterna och genom personan Beyoncé.  

Dikter av Linda Boström Knausgård, och så en översättning av Joshua Rothmans artikel från The New Yorker i mars där han jämför Karl-Ove Knausgård med Elsa Ferrante, vars italienska självbiografiska kvartett (2011-2014) har förbluffat den litterära världen, eller de tjugofem länder där den utgetts, inklusive Norge och Danmark – inte Sverige, alltså, som får vänta till våren 2016. Den danska journalisten Jesper Storgaard Jensen bidrar med en sällsynt intervju med författaren, som fortfarande är anonym.

Knasugård elelr Ferrante? Så lyder Rothmans fråga, influerad av ett spörsmål från 50-talet om Dostojevskij eller Tolstoj, och menar att svaret grundar sig på om du som läser föredrar Norge eller Napoli, snö eller sol, 1985 eller 1955, sill eller prosciutto, tafatthet eller ilska … Jag vet inte varför det måste vara ett val, eller varför valet skulle säga så värst mycket om dig som person. Att säga Tolstoj före Dostojevskij (Proust före Joyce? Faulkner före Woolf?) skulle alltså säga något väsentligt om dig som person, på samma sätt som du ”avslöjas” om du säger Knausgård före Ferrante?

Jag vet bara att texterna om Ferrante, inklusive en recension av första delen som nu finns på norska, väcker en nyfikenhet av ett slag som jag inte känt sedan jag först hörde talas om … Knasugård …

Medan Bokvennen fortsätter göra det den är bra på: överraska, ge nya infallsvinklar på tröttkörda resonemang, och fånga upp de intressanta ämnena. Alltså något helt annat än debatter om kulturmän och kulturkoftor, som det offentliga Sverige konstigt nog aldrig verkar tröttna på.