Blaffende rum nænnende alt, Signe Gjessing, Gyldendal

Vad händer med alla danska poeter som debuterar på Gyldendal? frågades insinuant i ett av inläggen i sommarens debatt om skillnaden mellan dansk och svensk poesiutgivning. Fast med den typen av argument skulle man inte ge ut Rimbaud. Säkerligen försvinner några på vägen, liksom sker bland svenska poeter. Kanske börjar de skriva romaner, de också.

Signe Gjessing, en av dessa danskar med examen från den omtalade Forfatterskolen, debuterade i fjol med Ud i det u-løse, och utkommer redan med bok nummer 2, med den kryptiska titeln Blaffende rum nænnende alt. En annan utmärkande sak från sommarens debatt – innan vi släpper den – är synpunkten att danska poeter skriver vardagligare och enklare än de svenska, som anses skriva obegripligt och språkmaterialistiskt. Ingen debatt  är betjänt av den typen av generaliseringar, för lika lätt som det är att hitta danska poeter med ett talspråkligt idiom, lika lätt är det att hitta någon som skriver som om hen hade svenskt blod i sitt poetiska omloppssystem.

Signe Gjessing är definitivt en av de svårare, i så fall. I början är jag helt lost i hennes bok, klarar inte av att navigera mellan solreferenser och kyssar och alternativ naturdikt. För att citera min barndomsvän: ”Hjälp! Vad händer?” Lyckligtvis lyckas jag på något sätt få fast mark under fötterna, som om det verkligen vore gångavstånd mellan de södergranska solarna och de whitmanska grässtråna. Här är det som att hon befinner sig inuti det kosmiska, får själva Kosmos att tala med dess egna röst. Kanske som en förklaring till hur det låter.  

Att boken är så stor – A4-format – underlättar nog, åtminstone blir de långa expansiva raderna mer funktionella i det skicket. I synnerhet i de avslutande sidornas svit om horisonten, där form och innehåll samspelar på ett helt utsökt sätt:

”tynde højtrykshorisonter ind i uverden: uverden gennemstikkes af uendlighed fra verdens side –”

”verden lider af linjemangel, som af blodmangel: horisontlinjer, der strækker sig som et menneske forbløder”.

Det är gott om sådan vackra rader, förgyllda av en slags uppsluppen humor som gör starkt intryck.

Det är långdikt där de enskilda delarna skiljs av minimala punkter, små nålstick mellan textsjoken. Jag anar att dessa nålstick är ytterligare en ledtråd i hur dikterna ska uppfattas. Nä, Gjessing tillhör inte de poeter som skriver kaxigt och direkt talspråkligt – mer handlar det om ett högmodernistiskt idiom, där Rilkehjärtat får raderna att sväva högt över boksidan. Begripligt blir det då på andra nivåer:

”ledsager fliser og kakler som en grøn arm, støttende. – Må jeg? Jeg

overtager pladesen ved glaseringens side, isgrøn, udblå, karmoisin.

– Hvorhen skal vi?

– Gradbøjes, elskede, gradbøjes, gradbøjes, gradbøjes.

Stjärnorna är lika nära som fjärran, och med hjälp av horisonten tar Gjessing så fasta på något som kan ge dikterna den nödvändiga konturen. Först efteråt kan ett slags mönster skönjas – ett friare, roligare, än jag kanske inbillade mig från början. Det är vanligt att kalla den cerebrala dikten för okänslig, men åtminstone här tycker jag mig känna lika mycket förnuft som känsla. Inte för att det är lätt, dock, med tanke på att Gjessing också hittar på en del egna glosor.   

Omslaget till denna stora bok liknar mer barnbok eller konstbok än diktbok: en beskuren del från en målning av Hans Haagen. Finns ledtråden där, i dess Kandinsky-inspirerade action painting? Ja, i någon mån antyds att Gjessing skriver skisserna, låter orden vara kvar i sin rörelse, på väg mot sin stelnade form.