Varje
sommar får sin kulturdebatt. Årets har ovanligt nog handlat om poesi, men i
stället för att avhandla väsentligheter som hur poeter skriver har diskussionen
låst sig vid förlagens bristfälliga utgivning.
Anna
Axfors, vars bok utges av ett norskt förlag, inledde med att i Aftonbladet (3/7)
hävda att de stora svenska förlagen måste bli generösare i sin utgivning. En
åsikt man kan tycka är giltig utan att bli anklagad för att tala i egen sak,
vilket har skymtat i replikerna. Hennes bok är för den delen tillräckligt bra
för att illustrera hennes tes, det vill säga att den gott kunde ha ingått i
utgivningen på ett större förlag.
Om
nu sådant är viktigt? Etablerade poeter som har uttalat sig ställer sig undrande
till sina yngre kollegers önskan att sugas in i de stora förlagens välkomnande
famn. Internet finns ju, liksom små förlag. Fast om ambitionen är att nå en
läsekrets är det lönlöst att hoppas på recensioner i de stora dagstidningarna
om boken kommer ut på DSF, Ellips, Lejd, CLP Works, Sedura, Non, Teg
Publishing.
Om
du inte har hört talas om dessa små förlag behöver du inte skämmas. Deras
poeter blir sällan föremål för intervjuer i stora dagstidningar eller gäster i
Babel. ”Hur små poeter finns det egentligen?” frågade sig Eva-Stina Byggmästar
med en boktitel 2008, och svaret på den frågan nu skulle väl vara att de har
blivit ännu mindre sedan dess. I stället för att publicera så många
debattartiklar kunde tidningarna gott recensera fler diktböcker. Om det då
tycks paradoxalt eller hycklande att jag skriver ännu ett inlägg gör jag det
med relativt gott samvete, då Jönköpings-Posten recenserar fler diktböcker än
någon annan svensk dagstidning.
Jämförelser
har gjorts med Danmark, men sådana jämförelser ger i bästa fall bara halva
sanningen. Det är bekant att det stora förlaget Gyldendal på senare år lagt en
bombmatta med debutanter, medan något motsvarande har saknats från de stora
svenska förlagen. Dessutom säljer dessa danska poeter i större upplagor än de
svenska.
Varför
skulle danskarna vara bättre än svenskarna på att skriva poesi? För att de
skriver begripligare, lyder en förklaring. Men det är en generalisering att
alla danska debutanter skriver en vardaglig talspråklig poesi som är lätt att
fatta, och lika långt från sanningen är det att påstå att alla aspirerande
svenska poeter skriver språkmaterialistiska rebusar som är svåra att förstå. Det
är annars nog den vanligaste missuppfattningen om poesi generellt, att den är
”svår”, som om den vore ett intelligenstest.
I
Svenska dagbladet hänvisar Viola Bao (24/7) till den danska poeten Olga Ravn,
som på gymnasiet fick läsa åtskillig nyutgiven dansk poesi. Därmed blir
avståndet till de publicerade poeterna mindre för den som börjar skriva poesi.
Givetvis är det så, att svenska skolan måste bli bättre på att undervisa om
Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Malte Persson, Athena Farrokhzad, Lars
Mikael Raattamaa, med flera.
Vad
debatten skulle tjäna på vore att de etablerade svenska poeterna visade lite
mer generositet inför sina opublicerade kolleger. Så sker i Köpenhamn, där poeter
med böcker i bakfickan läser sida vid sida med poeter med inget annat att
förtulla än skrynkliga manuskript. Dessa uppläsningar stöttas ekonomiskt av staten.
Det självförtroende detta kan ge den darrande amatören ska inte underskattas –
något Helena Fagertun visade med ett blogginlägg 11 juli på ”Hundra namn”.
Det
är förvisso skönt för den med sitt på det torra, men återväxten är nödvändig.
De flesta av de svenska poeter som nu ges störst uppmärksamhet åstadkom inte
detta intresse med sina debuter. Är det något samhället behöver är det inte
färre, utan fler poeter.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 30/7 2015)