Svensk
naturlag stipulerar att stora ambitiösa litterära projekt som
genererar flera böcker måste tas emot med varm hand och öppen
famn. Det är väl Lex Vilhelm Moberg som regerar här. Tänk bara
Jan Guillou som äntligen fått storartade lovord för sin
1900-talsserie som hittills blivit två böcker, och det lär bli en
lång serie eftersom han väl bara är framme vid mars 1902?
Nu
har mannen som delar initialer (och inget annat) med Guillou gett ut
del ett i trilogin Torka aldrig tårar
utan handskar, en bok som heter
Kärleken
(sedan följer Sjukdomen
och Döden).
Givetvis har kritiken varit översvallande positiv.
Men här
kommer jag! Som Gardell själv skulle ha sagt. Nä, jag bara skojar.
För här finns en del av det jag har saknat hos Gardell sedan han
fick sitt förtjänta genombrott för lite drygt tjugo år sedan. För
på 80-talet var han ju en ganska bångstyrig författare, men det
var som om han sedan blev fånge i publikens förväntningar, och
kanske rentav lite för förälskad i sin egen stil.
AIDS
lär utgöra ett tomrum i svensk litteratur, och det är verkligen på
tiden att den här historien skrivs, och det är på sätt och vis
tur att det är Jonas Gardell som skriver den. Han var med, han var
där, och det är svårt att ifrågasätta trovärdigheten, när han
listar platser och ställen i Stockholm 1982 i berättelsen om
lantisen Rasmus som dimper ned i Stockholm för att träffa
väckelsepredikanten Benjamin, efter dennes mellanspel med den halvt
diaboliske och fullfjädrat flamboyante Paul (den som är känslig
för bögklichéer ska kanske akta sig för den här boken).
Samtidigt
blir jag lite tveksam till de dokumentära ambitionerna, där han
flikar in statistik och tidningsrefererat: det är som att han inte
riktigt litar på fiktionen, att han tycker det blir mer äkta om han
klistrar in lite verklighet. Lika mycket fattigdomsbevis är att han
verkar ha influerats starkt av filmens berättarteknik, med montage
och klipp där vi växlar scen abrupt, både i tid och rum.
En del
är sig likt hos Gardell: han tar sig själv på stort allvar, och
han är diktatorisk; det är ett sätt att skriva som inte ger mig
som läsare något val, utan jag måste vara lojal med hans åsikter.
Här finns därmed inget egentligt tolkningsutrymme. Det blir också
förutsägbart när man väl genomskådar hur han arbetar, hur hans
associationsbanor vävs ihop. Men han kan inte riktigt bestämma sig
om han vill likna förförelseförloppet med jakt eller dans, utan
det växlar lite hit och dit.
Och
här är det många oförrätter som ska behandlas, och Gardell må
förlåtas för att en viss bitterhet sipprar fram i hans text. Han
är bra på att skildra den utsatta ensamma människan, visst. Tyvärr
blir hans docerande inslag lite för påträngande ibland, och stör
som sagt berättelsens tempo, och får mig att gripa efter penna och
papper, för att lyda textens implicita uppmaning: ”du antecknar
väl”? En riktigt bra roman av Gardell skulle nog kräva att han
glömde bort att han är Jonas Gardell, och det gör han här bara i
vissa stunder, och då är det en riktigt bra roman, kanske den bästa
han har skrivit sedan Vill gå hem
(1988).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.