Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken, Jonas Gardell

Svensk naturlag stipulerar att stora ambitiösa litterära projekt som genererar flera böcker måste tas emot med varm hand och öppen famn. Det är väl Lex Vilhelm Moberg som regerar här. Tänk bara Jan Guillou som äntligen fått storartade lovord för sin 1900-talsserie som hittills blivit två böcker, och det lär bli en lång serie eftersom han väl bara är framme vid mars 1902?

Nu har mannen som delar initialer (och inget annat) med Guillou gett ut del ett i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar, en bok som heter Kärleken (sedan följer Sjukdomen och Döden). Givetvis har kritiken varit översvallande positiv.

Men här kommer jag! Som Gardell själv skulle ha sagt. Nä, jag bara skojar. För här finns en del av det jag har saknat hos Gardell sedan han fick sitt förtjänta genombrott för lite drygt tjugo år sedan. För på 80-talet var han ju en ganska bångstyrig författare, men det var som om han sedan blev fånge i publikens förväntningar, och kanske rentav lite för förälskad i sin egen stil.

AIDS lär utgöra ett tomrum i svensk litteratur, och det är verkligen på tiden att den här historien skrivs, och det är på sätt och vis tur att det är Jonas Gardell som skriver den. Han var med, han var där, och det är svårt att ifrågasätta trovärdigheten, när han listar platser och ställen i Stockholm 1982 i berättelsen om lantisen Rasmus som dimper ned i Stockholm för att träffa väckelsepredikanten Benjamin, efter dennes mellanspel med den halvt diaboliske och fullfjädrat flamboyante Paul (den som är känslig för bögklichéer ska kanske akta sig för den här boken).

Samtidigt blir jag lite tveksam till de dokumentära ambitionerna, där han flikar in statistik och tidningsrefererat: det är som att han inte riktigt litar på fiktionen, att han tycker det blir mer äkta om han klistrar in lite verklighet. Lika mycket fattigdomsbevis är att han verkar ha influerats starkt av filmens berättarteknik, med montage och klipp där vi växlar scen abrupt, både i tid och rum.

En del är sig likt hos Gardell: han tar sig själv på stort allvar, och han är diktatorisk; det är ett sätt att skriva som inte ger mig som läsare något val, utan jag måste vara lojal med hans åsikter. Här finns därmed inget egentligt tolkningsutrymme. Det blir också förutsägbart när man väl genomskådar hur han arbetar, hur hans associationsbanor vävs ihop. Men han kan inte riktigt bestämma sig om han vill likna förförelseförloppet med jakt eller dans, utan det växlar lite hit och dit.

Och här är det många oförrätter som ska behandlas, och Gardell må förlåtas för att en viss bitterhet sipprar fram i hans text. Han är bra på att skildra den utsatta ensamma människan, visst. Tyvärr blir hans docerande inslag lite för påträngande ibland, och stör som sagt berättelsens tempo, och får mig att gripa efter penna och papper, för att lyda textens implicita uppmaning: ”du antecknar väl”? En riktigt bra roman av Gardell skulle nog kräva att han glömde bort att han är Jonas Gardell, och det gör han här bara i vissa stunder, och då är det en riktigt bra roman, kanske den bästa han har skrivit sedan Vill gå hem (1988).