Carl
Michael Edenborgs roman om tonsättaren Händel är mörk och otäck,
men fullkomligt livsbejakande mitt i sin dysterhet. Den är skriven
som en gotisk fantasi, och är fasansfullt underhållande, och
tveklöst årets bästa svenska roman.
Den
historiska romanen fick en behövlig injektion när Malte Persson för
ett par år sedan gav ut den pigga Edelcrantz
Förbindelser, som både
lyckades påminna om den något bortglömde uppfinnaren och
akademiledamoten Abraham Niclas Edelcrantz och göra honom till en
modern och nutida gestalt.
Att
vi skulle ha glömt tonsättaren Georg Friedrich Händel är nog
ingen större risk: han räknas väl fortfarande som en av de största
klassiska kompositörerna, och han är nu föremål för en minst
sagt udda roman, Mitt
grymma öde, skriven av
den mångförslagne förläggaren och idéhistorikern Carl Michael
Edenborg, som gjort sig känd som en debattör som inte skräder
orden.
Edenborg
är delvis ute i samma vitaliserande ärende som Malte Persson:
alltså har det blivit en rappt skriven skröna som lever i
detaljrikedomen och i stilen, präglad av excesser som man antingen
godtar eller förkastar. Jag välkomnar bedriften, tycker att det här
är storartat och något som svensk litteratur inte kan få för
mycket av, för jag har inte läst en bättre svensk roman sedan
förra årets Lacrimosa
av Eva-Marie Liffner.
Mitt
grymma öde är sinnligt
skriven, där känslorna hela tiden ligger på utsidan. Intryck
förmedlas hastigt men metodiskt, och den bistra tiden återspeglas i
de bistra människorna. Händel kanaliserar upplevelserna i sin
musik, och han beskrivs som en genomrutten människa.
Det
ljus som emanerar ur berättelsen handlar enbart om musiken, och
Händels oförmåga att hantera känslor. Utifrån denna uppenbara
brist förgrenar sig intrigen i en gotisk väv av groteska
hemskheter, där Händel manövrerar bland slemmiga kejsare och kåta
kastrater. Edenborg öppnar alla fördämningar mot avgrunden,
förtvivlan, skräcken, i en prosa som återskapar barockens överdåd,
liksom seglar på en svart ström.
Det
här är en roman som lyckas med det dubbla uppdraget att dels göra
människan Händel till en trovärdig och levande romankaraktär och
dels att utföra ett porträtt av konstnären som monster. En sårbar
människa, som utnyttjar musiken som en kompensation för liv. Han
har ett sår i sin nacke som han vänder mot publiken när han
dirigerar sina operor: bara en av flera briljanta och gripande bilder
för Händels utsatthet.
Här
finns också några implicita paralleller till vår tid, i
anakronistiska repliker som lånar från gatu-slang och rocklåtar,
och en skildring av hur operahusen i början av 1700-talet dränerade
byarna på talangfulla ungdomliga röster – tänk bara på hur
fotbollens storklubbar nu skriver kontrakt med pojkar som knappt
hunnit bli tonåringar, och håglöst slänger någon sedelbunt till
föräldrarna.
I
Edenborgs roman finns en utsökt balans mellan det omfångsrika och
det koncentrerade. Den blir också en lång plädering för det
livsnödvändiga med konst, men också i sig ett grandiost exempel på
livsviktigt litteratur. Det är en roman som utger sig vara magnifik,
som vågar vara ambitiös och modig, och som går i land med sina
anspråk.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/9 2012)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.