Tigrar i rött väder, Liza Klaussmann

Vilken otroligt fin roman det här är ändå! Alltså amerikanskan Liza Klaussmanns debutroman som utkom för bara drygt en månad sedan på engelska, och förlaget Modernista slog klorna i den: Tigrar i rött väder.

Jag har bara två marginella anmärknignar, och det är att omslaget återanvänder en amerikansk utgåva. Tråkigt när Modernista annars är så stilsäkra i sin formgivning. Det andra är att översättaren Caj Lundgren, som annars är så rutinerad och säker, gör nybörjarmissen att översätta idiom ordagrant. Att skriva ”Har katten snott din tunga?” är väl inget någon säger på svenska, utan det borde ha blivit typ ”Får du inte mål i mun?” eller ”Varför håller du tand för tunga?” (ett uttryck han använder på andra ställen i boken).

Dessutom tycker jag inte att han ska översätta ”jelly jars” från inledningens nyckelmening med ”geleburkar”. Där sitter huvudpersonerna Nick och Helena: ”They were sitting in the backyard of their house on Elm Street wearing their slips and drinking gin neat out of old jelly jars.” Lundgren: ”De satt på bakgården till sitt hus på Elm Street i sina underkjolar och drack ren gin ur gamla geléburkar.” De här burkarna återkommer i berättelsen dessutom, och det är vanligt på amerikanska landsbygden dricka ur uttjänta syltburkar. En bok skriven av en utmärkt stilist förtjänar bättre.

Liza Klaussmann debuterar vid 36 års ålder med en roman som har jämförts med F. Scott Fitzgerald, och detta inte enbart för att några av hennes karaktärer heter Nick och Daisy, eller det rikliga gin-drickandet. Hennes roman är mycket välskriven, ambitiös och skickligt utformad, där den följer ett förlopp mellan 1945-1969, med kusinerna Nick och Helena som viktiga protagonister. De olika avsnitten skildras utifrån någon familjemedlems perspektiv: utöver de två kvinnorna Nicks dotter Daisy, Helenas son Ed, samt Nicks man Hughes. Saknas gör Helenas man Avery, en otäcking som lurar in Helena i ett äktenskap som mest handlar om att han själv ska få kapital till att forska om sin mördade före detta flickvän.

Det finns en deppig atmosfär redan i början, och den förstärks när Daisy och Ed hittar liket av en mördad ung kvinna. Den döda kvinnan ger romanen en mörk skugga, som befäster de olycksbådande känslorna. Relationerna beskrivs utifrån att de hålls ihop, men hotas av sönderfall. Helena bedövar sig med piller, Nick tvivlar på Hughes, som i sin tur har mörka hemligheter från kriget, och Ed har perversa tendenser.

Men dessa sanningar som så småningom avtäcks säger inte allt om vad som händer, och det tjänar inget till att här redovisa alla dysterheterna. Tristessen, svartsjukan, längtan – allt detta har Klaussmann god hand om i sin förträffligt komponerande roman. Det är också smart gjort att låta var och en bli huvudperson i någon av romanens fem delar, där hon har sparat de två mystiska karaktärerna till sist: först Hughes, och allra sist den stora gåtan Ed. Det är en teknik som tillåter berättelsens intensitet att öka, att dramatiken långsamt och metodiskt stegras. Att bryta i kronologin, som hon gör ibland, är ett vanskligt berättargrepp, men hon sköter det snyggt, i denna roman där närvaron av det förflutna är en så påtaglig och viktig beståndsdel.

Det blir också klart att Nick har mindre med Scott Fitzgeralds Nick Carraway att göra än med folktrons ”Old Nick”, alltså Djävulen – för så tror Helena, som i sin förtvivlan försöker komma till rätta med sina ambivalenta känslor inför kusinen som hon dels inte tål, men som samtidigt är hennes enda stöd i livet. Och som sagt: det finns en gin-atmosfär som intoxinerar texten, där hela skeendet är filtrerat genom 43,1 % alkohol.

Berättarteknik och stil i all ära, och det här är verkligen en bok som tar slut i ett nafs, för du kastar dig över läsandet så fort du får tillfälle: det allra bästa med Tigrar i rött väder är nog att Klaussmann är så skicklig på att gestalta sina fem huvudpersoner. Som läsare ömmar du för dem, lider när de far vilse ibland, och önskar dem allt gott och saknar dem ofantligt mycket när boken tar slut.

Titelns tigrar finns i ett tyg som Nicks morfar skänker henne, och som sedermera blir tyget till en klänning med viss symbolisk betydelse. Orden är hämtade från en av dysterkvisten Wallace Stevens dikter, ”Disillusionment of Ten O'Clock”: ”People are not going / To dream of baboons and periwinkles. / Only, here and there, an old sailor, / Drunk and asleep in his boots, / Catches tigers / In red weather.”