En lång vinter, Colm Tóibín

En lång vinter är en kort berättelse om en saknad mor och om en ung mans sexuella uppvaknande. Under ytan av denna välskrivna bok finns överraskningar och dramatisk intensitet.

Den irländske författaren Colm Tóibín fick ett mindre genombrott med Mästaren, som utkom på svenska 2005. Om det var en storslaget skriven roman om författaren Henry James inre liv är hans senaste bok på svenska den betydligt mer sparsmakade En lång vinter. Förlaget uppger att den skrevs 2010, men i själva verket publicerades den redan 2006 i novellsamlingen Mothers and Sons.

De skyltar alltså inte gärna med att det inte är en roman, utan en längre novell, som på engelska ofta heter ”novella”, en genre som har genererat mästerligt skrivna alster inte minst av Henry James. Det är en form som väl inte riktigt slagit igenom i Sverige, där novelltraditionen förhållit sig till ett mer blygsamt sidantal. Novellan uppmuntrar ett perfektionens finsnickeri som passar Tóibín ypperligt.

En son och en mor, som samlingens originaltitel utlovar. Sonen, Miguel, upptäcker att modern är alkoholist, och strax därpå försvinner hon, och samtidigt börjar vinterns första snö falla. Det här är i Spanien, i närheten av Pyrenéerna, på 50-talet, men tiden och platsen är tämligen oväsentliga inslag.

Vad Tóibín mer intresserar sig för är spelet mellan pappan och sonen, och hur de agerar när mamman inte längre finns där – både på ett mer direkt sätt, som handlar om misslyckad matlagning, och när det handlar om mindre direkta aspekter, som hur sorgen ska släppas fram. När ska de sluta hoppas? Denna disharmoni visas dels när sonen steker några ägg och låter fettet stänka över köksväggen – otänkbart i mammans närvaro – och dels när barndomsminnen markerar att en ny fas i bearbetningen har inletts.

Sonens oro gestaltas lika diskret och ändå öppet som när vi följde Henry James bestyr i Mästaren. Vi blir så småningom också varse varför Miguel är så rädd för förändringar: det har att göra med att sorgen på något sätt härbärgerar också andra känslor hos honom, sexuella känslor som han inte kan handskas med.

Formatet tillåter ingen vårdslöshet eller långtråkighet: det här är en förtätad och flerbottnad berättelse. Den berömda isbergsteknik som Hemingway lanserade i sin bok Döden på eftermiddagen kan sägas fira stora triumfer i det här fina sorgearbetet, som kunde ha skrivits av Hemingway, när han var i sin bästa form. Den är dessutom översatt av Erik Andersson, som tidigare i år översatt Joyces mastodontiska roman Ulysses: även här kännetecknas arbetet av noggrannhet och lyhörd språkkänsla.

En lång vinter är en gåtfull berättelse som fullkomligt frossar i hur snön bäddar in framför allt sonens vanmakt när mamman går förlorad. För några år sedan hintade Peter Englund att han ämnade skriva en essä om hur snön använts i skönlitteraturen. Tyvärr fick hans nuvarande syssla som ständig sekreterare i Svenska Akademien honom att lägga det projektet på is. Annars hade den här boken av Tóibín blivit ett givet inslag där. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/9 2012)