För hundratalet år
sedan var ordet ”queer” reserverat för människor med
homosexuella vanor, men har nu blivit ett samlande begrepp för det
som utmanar och ifrågasätter – det som helt enkelt uppfattas som
udda. Denna omsvängning har skett sedan tidigt 90-tal, men det har
varit trögt i portgången för svensk forskning.
Något som nu
åtgärdas, med den ambitiösa och fina antologin Queera
läsningar, under redaktörskap av Katri Kivilaakso, Ann-Sofie
Lönngren och Rita Paqvalén. Den är utgiven på Rosenlarv förlag,
och är ett skandinaviskt samarbete mellan Sverige, Danmark och
Finland, med tolv bidragsgivare som på var sitt sätt belyser
queer-frågan. På norska har man valt ordet ”skeiv” (skev),
vilket kanske vore en lämplig svensk benämning för detta som
skaver, för den som vet att upptäcka det i de texter som
studeras.
Jag har länge sett
fram mot den här boken, då jag tycker att det finns spännande
saker om man ”queerar texten”, som här förespråkas. Bara två
av de tolv är män, vilket är en aning förvånande – men det är
vi män som förlorar på detta, om vi förhåller oss avvaktande.
Förvisso ska man vara skeptisk mot teorier som är alltför
definitiva, men jag uppfattar inte queer-teorin som något som
förespråkar den typen av slutgiltiga läsningar.
Det kan handla om
att texten antingen är queer, eller att den görs queer av läsaren,
och båda perspektiven finns representerade i antologin: att det kan
vara en egenskap, eller något som tillämpas. Flitigast
representerat är den gotiska romanen, eller kanske snarare romaner
med gotiska inslag, däribland Sarah Waters romaner. Här finns även
vampyrer, Strindberg, medeltida ballader, bilderboken …
Det är väl ett
bekymmer att all riktig litteratur tål okonventionella tolkningar,
där man kan göra vad fan man vill med det man har läst – därför
finns en uppenbar risk för övertolkning, något jag tycker något
fler av skribenterna här borde ha flaggat för. Det är däremot
lämpligt med den olydiga läsaren, som slår bakut. Där finns som
jag ser det den största potentialen med queer-teorin, att vi får
den ”mothårsläsning” som nämns här och som jag tycker är
något som borde styra villkoren oftare. En utmanande läsning,
utifrån ifrågasättandets princip. Den som gör den mest renodlat
skeva läsningen är då Maria Margareta Österholm, som avslutar
hela antologin med en poetisk och vildsint text om skeva flickor (hon
är också poet). Det är en fin text som pekar ut kommande
möjligheter, och ger löften om ett helt nytt perspektiv och ett
helt nytt akademiskt skrivande.
Men risken med att
alltför mycket läsa mellan raderna är att ser lite för mycket
där. Att spekulationerna blir för långsökta. Det må vara att en
bokstavstrogen läsning är tristare, men ibland kan entusiasmen
behöva dämpas en aning. Därför är det lite välkommet när Tove
Solander i sin text om Gilles Deleuzes teorier avrundar med fyra
handfasta riktlinjer, där en av dessa handlar just om den ytliga
läsningens förtjänster.
Annars är antologin
som väntat ojämn. Jag gillar verkligen att läsa om läsningar som
öppnar upp. Claudia Lindén gör en noggrann läsning av Karen
Blixens gotiska noveller, men skulle ha behövt läsa Frankenstein
mer skrupulöst, när hon gör så mycket av parallellerna till den.
Det var alltså inte i Italien spökhistorier utbyttes mellan Lord
Byron och makarna Shelley, utan i Geneve, Schweiz, och när
vetenskapsmannen Victor Frankenstein i Mary Shelleys roman blir
bestört över utforskaren Walton handlar det om att han ser sin egen
monomana besatthet speglas, inte om Waltons begäran att bli vän med
Frankenstein.
Likaså finns en
viss risk att citeringsglädjen resulterar i en rundgång av citat,
att själva källan glöms bort när man återger någon som
återgivit något, i ett slaviskt godtagande av andras slutsatser.
Jag hade kanske också förväntat mig ännu mer queera läsningar:
här bevaras ändå prydligheten, och det är som om de djärva
intentionerna inte riktigt har kunnat presterat lika djärva
tolkningar, som kanske också skulle ha kunnat skapa omvärderingar.
Nu utförs tolkningarna inom ramen för det konventionella. Det finns
till exempel intressanta queer-tolkningar av Henry James som
amerikanska forskare har gjort de senaste femton-tjugo år sedan –
här kunde man önska sig något liknande med säg Selma Lagerlöf,
en författare som verkligen behöver en akademisk reboot …
Den för mig mest oroande frågan (har inte läst antologin) så jag utgår från texten här, är den som gäller: när kan en mothårsläsning tänkas bli en medhårsläsning, dvs med vilken säkerhet kan man tro att det som man kan uppfatta som att läsa mot strömmen blir något annat och mer accepterat, kanske en ny mainstream (åtminstone som tolkningstradition)? Detta att läsa kritiskt, att tolka kritiskt är ju i dag om inte common sense så snudd på (och bra är det). Men frågan är som jag ser det fortfarande vad det är som styr våra tolkningar, vilka personliga, psykologiska, kulturella och andra komplex eller kontexter som vi för in i tolkningsprocessen. På ett sätt tror jag att det är så som Mikael Enckell säger i en klok text i sin essäsamling Perspektiv från andra sidan, att vi alla primärt och ursprungligen, som han formulerar det, önskar tillhöra majoriteten, utgöra en del av ”oss vanliga” där den sociala makten är förankrad och besluten fattas. Att tillhöra ”de ovanliga” är alltid mer påfrestande, men kan också förstås vara mer belönande. Som Enckell säger kan majoritetsmedlemmen uppleva en minoritetsgrupp med beundran därför att den iakttagna vågar stå för vad han företräder och svara mot uppdraget för sin individualitet, alternativt med avundsamt ogillande blicka på det Enckell kallar ”denna förargliga partikularism och fräckhet”. Rädslan för att avvika, dvs det som motsvarar våra sociala ängsligheter och farhågor, finns där som ett mörkt moln eller en skugga som vi gärna skulle vilja avlägsna men som är väldigt svår att bli fri ifrån.
SvaraRaderaJo, det är en intressant aspekt. Det subversiva som på nåt sätt slukas upp och blir i sig mainstream, eller vilket nästan är ännu värre, en förutsägbart motsträvig tolkning ... Nåja, det viktigaste är väl den förbehållslösa läsningen. Jag tänkte mycket förut på det här med att man har så mycket i sitt bagage när man läser - erfarenheter, teorier, andras åsikter, alltihop uppblandat med en viss personlig hållning.
SvaraRaderaDärför tycker jag ofta det är befriande med elevernas läsningar, att de är mindre garderade, att de vågar säga saker som på ytan kan verka stolligt, men ibland är befriande. Deleuze menar ju i något sammanhang att det är viktigt med en ytlig och bokstavlig läsning, att det finns en fara i att alltid gå på djupet.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJobbar själv för närvarande med försök till anakronistiska läsningar av texter och figurer/representationer. Känns som om en sådan läsart är besläktad med den du beskriver här. En inspiration har varit Sara Edenheims Anakronismen, en bok som är samtidigt skarp och påhittig, men också som jag uppfattar det något problematisk. Hennes bok har ju undertiteln Mot den historiska manin och vill inte ha något att göra med historiskt betingade förklaringar eller berättelser. I ett centralt kapitel i boken påstår hon att historien bryts ned i bilder, inte i berättelser. Bilden kan och bör enligt Edenheim tas ur sitt sammanhang och behandlas som en sorts icke-verbal sammanfattning av en händelse som inte kan berättas. En ideal ”negativ” användning av bilden tvingar oss enligt henne att reflektera över någonting som inte är tillrättalagt genom en berättelse och därigenom påvisa vår oförmåga att (be)gripa det förflutna. Det enda som finns kvar från det förflutna är enligt henne stumma kvarlevor. Historikerns s k källor är inte en källa till kunskap utan inget mer än lämningar och spår som genom en återupprepning överlevt och fortsätter att ta upp plats även i vår tid. Hon hänvisar till Derrida som kallat detta restances (resistance + reste), dvs motståndrester, restmotstånd.
SvaraRaderaMan kan ändå, tror jag, göra ett försök att koppla samman minne, anakronism och artikulation, vilket resulterar i olika sätt att förbinda nu, gårdag och morgondag. Det är inte lätt, men jag tror att det låter sig göras. Och hela tiden kvarstår frågan om vad som är kontext, vad som är relevant för tolkningen, som en katt som går kring den heta gröten i det här sammanhanget.