Vilken
otroligt fin roman det här är ändå! Alltså amerikanskan Liza
Klaussmanns debutroman som utkom för bara drygt en månad sedan på
engelska, och förlaget Modernista slog klorna i den: Tigrar
i rött väder.
Jag har
bara två marginella anmärknignar, och det är att omslaget
återanvänder en amerikansk utgåva. Tråkigt när Modernista annars
är så stilsäkra i sin formgivning. Det andra är att översättaren
Caj Lundgren, som annars är så rutinerad och säker, gör
nybörjarmissen att översätta idiom ordagrant. Att skriva ”Har
katten snott din tunga?” är väl inget någon säger på svenska,
utan det borde ha blivit typ ”Får du inte mål i mun?” eller
”Varför håller du tand för tunga?” (ett uttryck han använder
på andra ställen i boken).
Dessutom
tycker jag inte att han ska översätta ”jelly jars” från
inledningens nyckelmening med ”geleburkar”. Där sitter
huvudpersonerna Nick och Helena: ”They were sitting in the backyard
of their house on Elm Street wearing their slips and drinking gin
neat out of old jelly jars.” Lundgren: ”De satt på bakgården
till sitt hus på Elm Street i sina underkjolar och drack ren gin ur
gamla geléburkar.” De här burkarna återkommer i berättelsen
dessutom, och det är vanligt på amerikanska landsbygden dricka ur
uttjänta syltburkar. En bok skriven av en utmärkt stilist förtjänar
bättre.
Liza
Klaussmann debuterar vid 36 års ålder med en roman som har jämförts
med F. Scott Fitzgerald, och detta inte enbart för att några av
hennes karaktärer heter Nick och Daisy, eller det rikliga
gin-drickandet. Hennes roman är mycket välskriven, ambitiös och
skickligt utformad, där den följer ett förlopp mellan 1945-1969,
med kusinerna Nick och Helena som viktiga protagonister. De olika
avsnitten skildras utifrån någon familjemedlems perspektiv: utöver
de två kvinnorna Nicks dotter Daisy, Helenas son Ed, samt Nicks man
Hughes. Saknas gör Helenas man Avery, en otäcking som lurar in
Helena i ett äktenskap som mest handlar om att han själv ska få
kapital till att forska om sin mördade före detta flickvän.
Det
finns en deppig atmosfär redan i början, och den förstärks när
Daisy och Ed hittar liket av en mördad ung kvinna. Den döda kvinnan
ger romanen en mörk skugga, som befäster de olycksbådande
känslorna. Relationerna beskrivs utifrån att de hålls ihop, men
hotas av sönderfall. Helena bedövar sig med piller, Nick tvivlar på
Hughes, som i sin tur har mörka hemligheter från kriget, och Ed har
perversa tendenser.
Men
dessa sanningar som så småningom avtäcks säger inte allt om vad
som händer, och det tjänar inget till att här redovisa alla
dysterheterna. Tristessen, svartsjukan, längtan – allt detta har
Klaussmann god hand om i sin förträffligt komponerande roman. Det
är också smart gjort att låta var och en bli huvudperson i någon
av romanens fem delar, där hon har sparat de två mystiska
karaktärerna till sist: först Hughes, och allra sist den stora
gåtan Ed. Det är en teknik som tillåter berättelsens intensitet
att öka, att dramatiken långsamt och metodiskt stegras. Att bryta i
kronologin, som hon gör ibland, är ett vanskligt berättargrepp,
men hon sköter det snyggt, i denna roman där närvaron av det
förflutna är en så påtaglig och viktig beståndsdel.
Det
blir också klart att Nick har mindre med Scott Fitzgeralds Nick
Carraway att göra än med folktrons ”Old Nick”, alltså Djävulen
– för så tror Helena, som i sin förtvivlan försöker komma till
rätta med sina ambivalenta känslor inför kusinen som hon dels inte
tål, men som samtidigt är hennes enda stöd i livet. Och som sagt:
det finns en gin-atmosfär som intoxinerar texten, där hela skeendet
är filtrerat genom 43,1 % alkohol.
Berättarteknik
och stil i all ära, och det här är verkligen en bok som tar slut i
ett nafs, för du kastar dig över läsandet så fort du får
tillfälle: det allra bästa med Tigrar
i rött väder är nog att Klaussmann
är så skicklig på att gestalta sina fem huvudpersoner. Som läsare
ömmar du för dem, lider när de far vilse ibland, och önskar dem
allt gott och saknar dem ofantligt mycket när boken tar slut.
Titelns
tigrar finns i ett tyg som Nicks morfar skänker henne, och som
sedermera blir tyget till en klänning med viss symbolisk betydelse.
Orden är hämtade från en av dysterkvisten Wallace Stevens dikter,
”Disillusionment of Ten O'Clock”: ”People are not going / To
dream of baboons and periwinkles. / Only, here and there, an old
sailor, / Drunk and asleep in his boots, / Catches tigers / In red
weather.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.