Queera läsningar, [red] Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren och Rita Paqvalén

För hundratalet år sedan var ordet ”queer” reserverat för människor med homosexuella vanor, men har nu blivit ett samlande begrepp för det som utmanar och ifrågasätter – det som helt enkelt uppfattas som udda. Denna omsvängning har skett sedan tidigt 90-tal, men det har varit trögt i portgången för svensk forskning.

Något som nu åtgärdas, med den ambitiösa och fina antologin Queera läsningar, under redaktörskap av Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren och Rita Paqvalén. Den är utgiven på Rosenlarv förlag, och är ett skandinaviskt samarbete mellan Sverige, Danmark och Finland, med tolv bidragsgivare som på var sitt sätt belyser queer-frågan. På norska har man valt ordet ”skeiv” (skev), vilket kanske vore en lämplig svensk benämning för detta som skaver, för den som vet att upptäcka det i de texter som studeras.

Jag har länge sett fram mot den här boken, då jag tycker att det finns spännande saker om man ”queerar texten”, som här förespråkas. Bara två av de tolv är män, vilket är en aning förvånande – men det är vi män som förlorar på detta, om vi förhåller oss avvaktande. Förvisso ska man vara skeptisk mot teorier som är alltför definitiva, men jag uppfattar inte queer-teorin som något som förespråkar den typen av slutgiltiga läsningar.

Det kan handla om att texten antingen är queer, eller att den görs queer av läsaren, och båda perspektiven finns representerade i antologin: att det kan vara en egenskap, eller något som tillämpas. Flitigast representerat är den gotiska romanen, eller kanske snarare romaner med gotiska inslag, däribland Sarah Waters romaner. Här finns även vampyrer, Strindberg, medeltida ballader, bilderboken …

Det är väl ett bekymmer att all riktig litteratur tål okonventionella tolkningar, där man kan göra vad fan man vill med det man har läst – därför finns en uppenbar risk för övertolkning, något jag tycker något fler av skribenterna här borde ha flaggat för. Det är däremot lämpligt med den olydiga läsaren, som slår bakut. Där finns som jag ser det den största potentialen med queer-teorin, att vi får den ”mothårsläsning” som nämns här och som jag tycker är något som borde styra villkoren oftare. En utmanande läsning, utifrån ifrågasättandets princip. Den som gör den mest renodlat skeva läsningen är då Maria Margareta Österholm, som avslutar hela antologin med en poetisk och vildsint text om skeva flickor (hon är också poet). Det är en fin text som pekar ut kommande möjligheter, och ger löften om ett helt nytt perspektiv och ett helt nytt akademiskt skrivande.

Men risken med att alltför mycket läsa mellan raderna är att ser lite för mycket där. Att spekulationerna blir för långsökta. Det må vara att en bokstavstrogen läsning är tristare, men ibland kan entusiasmen behöva dämpas en aning. Därför är det lite välkommet när Tove Solander i sin text om Gilles Deleuzes teorier avrundar med fyra handfasta riktlinjer, där en av dessa handlar just om den ytliga läsningens förtjänster.

Annars är antologin som väntat ojämn. Jag gillar verkligen att läsa om läsningar som öppnar upp. Claudia Lindén gör en noggrann läsning av Karen Blixens gotiska noveller, men skulle ha behövt läsa Frankenstein mer skrupulöst, när hon gör så mycket av parallellerna till den. Det var alltså inte i Italien spökhistorier utbyttes mellan Lord Byron och makarna Shelley, utan i Geneve, Schweiz, och när vetenskapsmannen Victor Frankenstein i Mary Shelleys roman blir bestört över utforskaren Walton handlar det om att han ser sin egen monomana besatthet speglas, inte om Waltons begäran att bli vän med Frankenstein.

Likaså finns en viss risk att citeringsglädjen resulterar i en rundgång av citat, att själva källan glöms bort när man återger någon som återgivit något, i ett slaviskt godtagande av andras slutsatser. Jag hade kanske också förväntat mig ännu mer queera läsningar: här bevaras ändå prydligheten, och det är som om de djärva intentionerna inte riktigt har kunnat presterat lika djärva tolkningar, som kanske också skulle ha kunnat skapa omvärderingar. Nu utförs tolkningarna inom ramen för det konventionella. Det finns till exempel intressanta queer-tolkningar av Henry James som amerikanska forskare har gjort de senaste femton-tjugo år sedan – här kunde man önska sig något liknande med säg Selma Lagerlöf, en författare som verkligen behöver en akademisk reboot …