Inbjudan till de våghalsiga, Dorothee Elmiger

Hur ofta händer det här? En bok som tar helt oförutsägbara vändningar, som du inte blir riktigt klok på, som vägrar foga sig i din läsning utan hela tiden går åt ett annat håll. Att läsa en bok som är lika drabbande som en smäll på käften.

Ja, det är ett udda slags monster till roman den schweiziska författaren Dorothee Elmiger har skrivit. Hon är född 1985, och debuterar med Inbjudan till de våghalsiga (Kabusa böcker). Berättelsen hackar igång, och jag undrar hela tiden vad det är som håller på att hända – om det är något som händer, eller om det har hänt, redan. Annika Ruth Persson har översatt, en språkligt experimenterande stil, som fattar tag i och ruskar om det oansenliga, som hickar till och håller på med grejer hela tiden.

Om det händer något: ja, i en stad som är mer försvinnande än spökstad till sin karaktär bor systrarna Margarete och Fritzi Stein, döttrar till stadens poliskommendant. Det brinner i gruvans stollgångar, och koldammet lägger sig över allting. Systrarna Steins hänförelse: ja, det är med klassisk litteratur som fond Elmiger berättar, med intertextualiteten infernaliskt infogad i textväven, där de på samma gång är Hemingways barn som karaktärer i en Joseph Conrad-berättelse, i sökandet efter en flod.

En bestämd flod? Lycka till, Buenaventura, eller vilken flod som helst. Minnet av floden hemsöker dem, blir besattheten som sätter dem i rörelse, i deras jakt efter sammanhang. Fritzi agerar, ger sig ut i geografin, medan Margarete läser, berättar och skriver, ger sig ut i fantasin. En fantasi som öppnar upp möjligheter för systrarna, får världen att växa, och tillåter berättelsen att utspela sig var som helst – eftersom det är litteratur, tycks Elmiger mena. Men landet har 7 440 561 invånare, vilket klipslugt nog lägger sig nära Wikipedias siffra för landet Schweiz (7 523 934, inhämtat något år efter författandet av boken). (Om nu Wikipedia är en tillförlitlig källa: jag har trott så, men har fått mina dubier.)

Hur mycket berättelsen än uppehåller sig kring det skrivna, kring skrivande, har jag svårt att föreställa mig litterära paralleller, helt enkelt därför att det inte är så här jag har lärt mig att litteratur ska skrivas. Ett visst släktskap med Lotta Lotass, kanske, men annars går mina associationer i andra banor, till filmer av Andrej Tarkovskij och Michael Haneke.

Det är nästan osannolikt originellt utfört, och exceptionellt begåvat. Det är också vackert, på ett långtifrån storslaget sätt, när Elmiger tar mig i handen och leder mig in i sin labyrint: ”I stället dokumenterar vi trotsigt den förvirring och stora saknad som öppnar sig likt en bred och karg dalgång bakom myndigheternas säkerhet, och det är om denna dalgång den här historien handlar.” Ja, men också om säkerhet, som senare ska nedmonteras, i själva språket, och bokstavligen försvinna inför min häpna blick.

Är det här framtiden? Nej, det är tillståndet utanför eller bortom tiden. Det är sparsamt med markörer och ledtrådar, och de som finns är falska eller bara förbryllande. Vi är på platsen som världen glömde. I de pyttesmå doserna ger sig verkligheten till känna, som när Margarete blir författare och drömmer om det förflutna, att hon vill döpa sitt barn till Ohnesorg (aha!). Det dokumentära uppför sig trilskande, låter chimären flirta med det bokstavliga, lockar med enklare lösningar.

I den här världen vilar tillvaron på ett kanske, kanske Tranströmers ”orubbliga KANSKE som bär mig genom den vacklande världen”. Och att vara övergiven är inget definitivt: det är något som pågår. Elmigers roman är skruvad science fiction och absurd postapokalyps och sällsam allegori och besynnerlig saga, och om du tror att du har sett det förr, då kan jag bara skrocka gott åt din troskyldighet. För det är mycket mer våghalsigt än du kan föreställa dig, och jag kan bara känna tacksamheten över att det i den här världen finns böcker som inte nöjer sig med att vara fruktansvärda, utan strävar efter att vara fruktansvärda och bra.

(Bilder Kabusa böcker.)