Allt är i rörelse, Ulf Lundell

Att författare skriver samma bok gång på gång behöver inte vara en brist. Detta visar Ulf Lundell när han med beundransvärd ihärdighet och konsekvens fortsätter skriva en hymn till gnälligheten, och gör det till angelägen och bra litteratur.

Red Ciorran är fotograf som har vänt världen ryggen. Ugg Madekus är rockartist som också har vänt världen ryggen. I Lundells roman Allt är i rörelse (Wahlströms & Widstrand) möts de två osannolikt likartade typerna: jämnåriga, exakt lika gnälliga, och tycke uppstår. Cirroan är ett namn som ekar av den rumänskfödde filosofen E.M. Cioran, kanske 1900-talets värste (eller främste) pessimist.

Liksom sin upphovsman är Red född i november 1949, och har ett minst sagt problematiskt förhållande till sitt kändisskap. Ibland sover den lite drygt hälften så gamla Anne över, men oftast är han ensam med sina tirader, förutom en efterhängsen bror, miljonär på oöppningsbara förpackningar (vi med tummen mitt i handen ler medlidsamt åt Reds tafatta försök att öppna dessa påsar).

Om jag tidigare har varit avståndstagande till Lundell måste jag säga att den här boken ändå innehåller tillräckligt med språklig energi för att jag ska uppfatta det som befriande. Han är också skicklig på att beskriva en viss sorts lycka i upplevelsen av tillvaron, innan bitterheten tillåts ta över.

Känslan av att berömmelsen är en bur är också väl tillvaratagen här. All rörelsefrihet är inskränkt, både bildligt och bokstavligt, både intellektuellt och kroppsligt.

Som vi känner igen från Lundells tidigare 2000-talsromaner bedriver han politisk analys: den här gången med större närvaro och skärpa. Allt är i rörelse inleds under valrörelsen förra året och slutar strax efter Håkan Juholts tillträde som partiledare för S i våras.

Någon enstaka lapsus åsido – att Becketts fru kallas Yvonne och inte Suzanne, ett citat som Hjalmar Söderberg yttrade tillskrivs Pär Lagerkvist – är jag ändå rätt imponerad av det kraftfulla i Lundells anslag, och att han gör sin roman till ett oväntat skrupulöst och nödvändigt tidsdokument. Hans roman demonstrerar vad som återstår efter alla revolter: endast ledan är Reds sällskap. Han ringer upp sitt förflutna, som vägrar snacka med honom.

Ett långt livs färd mot insikt, och det är en klarsyn vars smak är hård och bitter. Lundells alter ego är ingen mysfarbror, men inte heller någon konsekvent surgubbe (som Cioran). Han anstränger sig för att följa med, lyssnar förstrött på Annes indiemusik, First Aid Kit, men allt leder honom tillbaka till Bob Dylan, på samma sätt som hennes läsande av Haruki Murakami inte har någon annan effekt än att han läser om Malcolm Lowry.

Det är skrivet utan skyddande vallar. Lundell skildrar sönderfallet, en människa som yrvaket ser sig omkring och undrar vad det är för värld han har vaknat upp till. Ärligheten kan ibland vara chockerande, då han berättar intima saker som man inte har bett om.

Vad jag tar med mig från läsningen blir ändå Lundells förmåga att gestalta en längtan som nog delas av fler av oss än som erkänner det; en nostalgisk tillbakablick lika mycket som en behjärtansvärd samtidskommentar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/10 2011.)