Mot fyren, Virginia Woolf

Virginia Woolfs Mot fyren är en roman om kamp, om förtvivlan, om dödsångest och om nödvändigheten i konstens tappra försök att förmedla insikter till den oförstående eller rentav fientliga omgivningen. Det är också en roman om allt det svåra som ryms inom familjen. Framför allt är det Woolfs rikaste roman, den som hon investerar mest av allt av sig själv och av sin egen historia.

Mycket har sagts om hur föräldraparet Ramsay skapades med författarens egna föräldrar som förebild. Virginia Stephen var bara några månader gammal när hon tillbringade sin första sommar på Talland House på Cornwall, längst ut på den engelska västkusten. Familjen flyttade större delen av sitt bohag och sin bekantskapskrets dit, och fram till moderns överraskande död när Virginia var tretton utgjorde platsen hela hennes sommarvistelse.

Där ute i Atlanten stod också Godrevy Light-fyren, som är förebilden till den fyr en av paret Ramsays åtta barn vill besöka. Åtta barn var också den sammanlagda syskonskaran för verklighetens Woolf.

Hon hade tidigare i sin dagbok spekulerat så här: ”I wonder whether I […] deal […] in autobiography & call it fiction?” (dagbok, 14/1 1920). Förvisso använder hon Mot fyren som ett sätt att driva ut de döda föräldrarna, som ett sorgearbete, där hon äntligen kan ge sig själv sinnesro. När hon reviderar sina manus utplånar hon inte självbiografiska inslag, men hon mildrar dem, liksom hon mildrar polemiken, de politiska utfallen.

Medan hon hade ett gott öga för bildkonst, kunde hon inte avhålla sig från att fördöma prerafaeliternas konst. Exempelvis Edward Burne-Jones hade hon svårt för. Men denna konstnär har skapat bland annat ett makalöst vackert porträtt av modern Julia, i sin ”The Princess Sabra Led to the Dragon” från 1866. I Mot fyren får vi så ett fullödigt porträtt av en konstnär, Lily Briscoe.

Att läsa Mot fyren innebär att ställa sig i direktkontakt med en barndom som både är mytisk och fullt konkret. Det är en roman som handlar mycket om manliga och kvinnliga principer. Mr Ramsay är patriarken som styr familjen med sitt nyckfulla humör och oförutsägbara utbrott, där Mrs Ramsay som en vårdande ängel hanterar hans egoism. Mot fyren är en roman om kvinnligt underordnande inför det storslagna manliga intellektet.

På ytan, ja. Men det är ett kärleksfullt vårdande, där han förgäves väntar på att hustrun ska säga att hon älskar honom. Kärleksfrasen uteblir, vilket inte förhindrar deras förhållande från att vara både ömt och ömsesidigt, där de kommunicerar icke-verbalt; i stället får han ett av litteraturens vackraste leenden, när hon läser Shakespeares sonetter och tittar på honom med detta leende och tänker inom sig: ”Ingenting i världen kan övergå denna lycka”.

Senare ska vi se ett milt blasfemiskt uttryck från Mrs Ramsays sida, då hon kallar ett par fåglar, två råkor, för Josef och Maria. Mot fyren innehåller dessa två satiriska porträtt som två hörnstenar i kompositionen. Woolf visar tidigt med skarp grämelse hur ”det manliga intellektet är storslaget även i förfallet och att hustrun är skyldig att underordna sig mannens arbete”. Mrs Ramsay blir en skuggfigur som lever enbart för sin familj, som finns till för att mildra mannens tillvaro.

Hur är han då? Om vi ska tro den allvetande berättaren, som rör sig svävande ut och in genom och mellan figurerna, är han ”småaktig, självisk, fåfäng, egoistisk, han är bortskämd, han är en tyrann, han nöter på sin hustrus nerver”: det är nästan som att Woolf tar i för mycket, genom att karikera honom på det här sättet. Men det är förstås oundvikligt, svårt att undvika frestelsen. Han ser tänkandet som ett alfabet, där han i sitt arbete har kommit längre än de flesta, ända till bokstaven Q: ”Efter Q finns det ett antal bokstäver av vilka den sista nätt och jämnt är skönjbar för dödligas ögon men skimrar röd i fjärran. Z uppnås bara en enda gång av en enda människa under en hel generation. Men om han kunde nå fram till R skulle det ändå vara någonting.” Här tas han verkligen ned på jorden, genom att hans sysslande ter sig så löjeväckande och självupptaget och gagnlöst.

Därför kan det tyckas udda att professorn också får bli den gestalt som illustrerar dödsångesten – han blir modellen som får visa hur man förhåller sig till och hanterar den. Han illustrerar också vår okunnighet, hur vi ska förhålla oss till den. Endast den som vet tillräckligt, den som så att säga har sniffat på alltet, vågar erkänna närvaron av intet, och vi får en bild av honom ”ansikte mot ansikte med den mänskliga okunnighetens mörker: att vi ingenting vet och havet gnager bort marken under våra fötter – detta var hans öde, hans privilegium”. Det finns något olyckligt också i kunskapens natur, att vetandet är så intimt förbundet med icke-vetandet. Bara den som rör sig på säker mark kan kosta på sig att tvivla.

Han kan parera sin förtvivlan med lycka, vilket skiljer honom markant från hustrun. Men är det då en grundare form av förtvivlan, därför att han handskas med den så övergående? Hon kallar det för ”frasmakeri”, hur han luftar sin ångest: ”Han kunde säga de sorgligaste saker, men hon märkte att så fort han hade sagt dem verkade han gladare än vanligt. Alla dessa fraser var ett slags lek för honom, tänkte hon, för om hon själv hade sagt hälften av vad han sade, skulle hon ha skjutit sig en kula för pannan för länge sedan.” De tar inte språket på samma blodiga allvar: här kan vi spåra hur Woolf, som talar om självmordet, visar hur språket kan uppfattas på två plan – dels det bokstavliga, där vi menar vad vi säger, och ett abstraherat plan, som är av närmast artificiell art, där innebörden är av ett annat slag än det som yttras. Hårda ord kan ha en mjuk innebörd.

Kontrasten drivs till sin spets i Mrs Ramsays omnämnande av självmordet – även om professorn talar om sin ångest i metaforisk form som ”den stora floden” känns självmordet långt borta. Han menar inte vad han säger, och Mrs Ramsay skulle aldrig komma på tanken att ägna sig åt den typen av sofism. Hon är av ett handgripligare slag än sin make, och kanske därför fungerar deras kommunikation bäst då den är icke-verbal.

Att de har åtta barn blir för den barnlösa författaren nästan ett frosseri i avunden. De är döpta efter engelska kungar och drottningar. Yngst är Cam och James, som Mrs Ramsay kallar ”änglabarn”, där vi alltså mest lär känna James, den känslige och sårbare pojken. Sedan är det Prue, som är snäll och vacker, mattesnillet Andrew, vildarna Nancy och Robert, Rose som är stor i käften samt Jasper, som skjuter fåglar. Åtta barn: vi förstår att modern ständigt längtar efter spädbarn, men vi förstår inte om det härrör sig ur en önskan att förbli ung, eller om hon anlitar barnen som talismaner mot de onda krafter som hon ger beteckningen ”livet”.

Lily förtydligar problemet med att betrakta andra människor: ”Minst hälften av våra föreställningar om andra människor är groteska, tänkte Lily. De är bara tillkomna för att tjäna våra egna syften.” Det här är en anmärkningsvärd formulering, på flera sätt. Dels är det ett oväntat cyniskt utfall av klarsyn, och dels är det en oväntad och ovanlig typ av aforism i Woolfs prosa.

Mrs Ramsay bär på en skönhet som förtrollar alla som kommer i hennes krets – och det märks att också författaren förälskat sig i sin figur. Det är svårare att förstå vad hon ser i sin make. Att de ändå har ett förhållande som är lika ömt som ömsesidigt förstår vi av deras trägna samarbete, hur de kommunicerar icke-verbalt (”genom en lätt tryckning på armen lät hon sin man förstå att hans takt uppför backen var lite för hård för henne”).

Lika tydlig och exakt är bilden av henne där hon anar att hennes liv är bortkastat, att hon är utnyttjad av inte bara mannen utan också barnen: ”ofta hade hon en känsla av att hon bara var en svamp, genomdränkt av mänskliga känslor”. Att framhärda i uppfattningen att Woolf är en världsfrånvänd författare ter sig bara okunnigt – hon skriver på sitt politiska samhällskritiska projekt hela tiden, där det inte går att bryta bort romanförfattaren från essäisten, utan romanerna samspelar med de aktivistiska texterna.

Familjen styrs av olika lojalitetsband mot föräldrarna. Patriarkens vana att alltid få som han vill har förstört barnen, åtminstone Cam: ”hans dumma, blinda härsklystnad som hade förgiftat hennes barndom och väckt upp bittra stormar inom henne så att det fortfarande hände att hon vaknade mitt i natten skälvande av vrede, och mindes någon befallning, någon nedrighet: hans hänsynslöshet: ’Gör det här!’ ’Gör det där!’, hans mani att dominera, hans ’Gör som jag vill!’” Samtidigt tävlar de om hans gunst, och identifierar hans sorg, hans tafatthet inför livet. Vi får inte riktigt veta om de bara är gnälliga och otacksamma. Den Ramsay vi lär känna är en beskedlig figur.

Mrs Ramsay befinner sig i strid mot livet: ”Med sitt förstånd hade hon alltid fattat att det varken finns förnuft, ordning eller rättvisa; bara lidande, död, fattigdom. Det fanns inget förräderi så skamligt att världen inte kunde begå det.” Här skiljer sig hennes världssyn drastiskt från makens: där han förmår vända förtvivlan till hopp, blir hennes uppfattning alltid färgad av en pessimistisk grundton, som vägrar släppa sitt grepp. En viss avundsjuka märks i hur hon analyserar makens bristande förmåga att på djupet känna tillvarons elände. Men hon har också något av en autistisk blick för ordens valör, att hon bara kan uppfatta dem bokstavligt.

Vad som ytterligare ökar Lilys ångest är att hennes val sker på bekostnad av annat, att hon uppoffrar sin traditionella kvinnoroll: ”hennes otillräcklighet, hennes obetydlighet, att hon måste sköta hushållet åt fadern vid en liten tvärgata till Brompton Road”. Även i frustrationen inför tavlan finns något som Woolf verkar identifiera sig vid, att det inte går att realisera sin vision. Vi får nöja oss med ett återsken, en halvdan ersättning. Perspektivets vikt betonas också: ”Allt det som i idéns form föreföll enkelt blev i praktiken genast komplicerat, på samma sätt som vågorna ter sig symmetriska när man ser ner på dem från strandklipporna men för den som simmar mitt bland dem är skilda åt av djupa dalar och skummande vågkammar”.

Här sker också det otänkbara, genom ett närmande till det otillåtna: Lily förälskar sig i Mrs Ramsay. Men det är snarare så att hon är förälskad i hustruns liv, med alla barnen, den på det ytliga planet idylliska tillvaron som husmoder. Det finns en lockelse i detta för kvinnan, menar Woolf, att överge sitt liv för att bli fånge i äktenskapet. För det råder ingen tvekan om att äktenskapet har kvävt kvinnan i Mrs Ramsay – det enda Lily kan förälska sig i är skenet av henne. Men lockelsen bär alltså ett potentiellt könsförräderi – att gå in i äktenskapet skulle innebära den uppoffringen, att hon inte kunde fortsätta måla. För konstnären, menar Woolf, är till sin natur rebellisk, en uppstörtare. Woolf själv var en subversiv konstnär, och vi får inte göra misstaget att göra skillnad på hennes debattskrifter och hennes skönlitterära verk. Samtidigt finns lockelsen där, i avunden som Lily nästan frossar i när hon betraktar Mrs Ramsays äktenskap. Så där kunde livet också vara.

Med hjälp av Lilys utanförskap inför både det gifta paret Ramsays idylliska tillvaro och det blivande paret Mintas och Pauls förälskelse skildrar Woolf hur desperat Lily börjar bli: ”Han [Paul] brände hennes kind med kärlekens eld, dess fasor, dess grymhet, dess hänsynslöshet”. Kärleken som en förgörande kraft likväl som en frälsare. Men det som Lily har uppfattat som frihet börjar anta mer desperata former. Att inte gifta sig skulle innebära frälsningen för henne: ”hon slapp underkasta sig denna förnedring”. Att följa hennes växlingar mellan hopp och förtvivlan hör till den här romanens speciella äventyr, att hon är så ofärdig som individ, att hon fortfarande är formbar. Att hon bär på sexualneuros visas när änklingen Ramsay talar med henne och hon skräms av någonting i hans uppenbarelse, förnimmer en rädsla att bli våldtagen: ”han gick omkring som ett lejon som söker vem det uppsluka månde och hans ansikte hade fått ett drag av förtvivlan, av exaltation, som skrämde henne och kom henne att dra åt sig kjolarna”.

Paret Ramsay blir dock inte mer än konturen för äktenskapet, påpekar Woolf lite lagom okynnigt. Kärlekstemat går igen i Mintas förestående förlovning med Paul, där de förenas i en kyss, som några av barnen blir ofrivilliga vittnen till – en scen som har sitt ursprung i Jacobs rum, där det var Jacob som också det på en strand blev utsatt för att har ertappat andras kärleksbestyr. Minta Doyle har behov att förminska sig i sitt förhållande till Paul Rayley – det är klarsynt och lika uppgivet beskrivet hur hon ”låtsades vara ännu okunnigare än hon var, eftersom han tyckte om att kalla henne för en liten dumbom”. Kvinnan måste förminska sig för att mannens ego ska förbli intakt. Den här uppfattningen ska Woolf komma att utveckla i essäböckerna Ett eget rum och Tre guineas.

Men det finns faktiskt något ömt i deras gemensamhetstillvaro. Professorn läser Walter Scott, och med några skisser visar Woolf litteraturens läkande kraft: ”Det han läste uppfyllde honom. Det stärkte honom. Han glömde totalt bort alla kvällens små stötar och stickord och hur outsägligt det tråkade ut honom att sitta stilla medan folk åt och drack i all oändlighet och att han hade varit så retlig mot sin hustru och blivit så stött och sårad när de gick förbi hans böcker som om de inte hade existerat”. Vi förstår att han egentligen inte läser Scott: han läser sig själv, genom Scott, för att utröna om han har något kvar att säga – och eftersom Scott har det, borde han också ha det. Samtidigt läser hans hustru poesi, och precis som i Mrs Dalloway är det Shakespeares sonetter: ”Yet seem´d it winter still, and, you away, / As with your shadow I with these did play” (avslutningsraderna i sonett 98). Att det existerar en djup kärlek mellan dem framgår också när han förgäves väntar på att hon ska säga att hon älskar honom, men det är något som bara kan visas i en handling: i det här fallet ett leende. Det är ett av litteraturens vackraste ögonblick, när vi förstår att han trots sina skavanker ändå kan bli älskad av någon så älskvärd som sin hustru: ”Och medan hon såg på honom började hon le, för fast hon inte hade sagt ett ord så förstod han, naturligtvis förstod han, att hon älskade honom. Han kunde inte förneka det. Och leende såg hon ut genom fönstret och sade (medan hon tänkte för sig själv: Ingenting i världen kan övergå denna lycka) –

’Ja, du hade rätt. Det blir regn i morgon. Ni kommer inte att kunna fara.’ Och hon såg leende på honom, ty hon triumferade åter. Hon hade inte sagt det, men ändå förstod han det."

Här blir också betydelsen förstärkt av att första delen av Mot fyren heter just ”Fönstret”. Det är också betecknande att Woolf har kommit längre än i Mrs Dalloway, där vi minns hur svårt det var för Richard Dalloway att säga orden ”jag älskar dig” till sin hustru: i Mot fyren behöver det inte sägas, det räcker med att det visas, och det betyder så mycket mer.

Kompositionsmässigt följs den inledande delen om James väntan på att få åka till fyren av en avslutande, där han som vuxen äntligen får ta sig dit (fyren är mindre storslagen när han ser den på närmare håll). I mitten finns ett kortare avsnitt som indikerar att tiden går. Där dör Mrs Ramsay. I kusligt samspel med författarens egen dödsmärkta uppväxt dör i denna passage även två av barnen Ramsay.

Så det är en våldsam roman, som kommunicerar förtvivlan, ett uppror mot den orättvisa tiden. Men vad som kvarstår vid läsningen är också porträttet av Mrs Ramsay, som så skickligt levandegörs i första delen. Hon rör sig kring människor som inte kan låta bli att betagas av hennes skönhet.

På ett för tiden vågat sätt – året efter åtalades Radclyffe Hall för sin lesbiska roman Ensamhetens brunn – skildrar Woolf hur konstnären Lily Briscoe är en av dem som förälskar sig i Mrs Ramsay. Lily är konstnären, vars målning fullbordar romanens sista mening, med ett definitivt bejakande. Woolf identifierar sig med Lily, som ständigt kämpar med den manliga kritikens ord – ”kvinnor kan inte” – och hennes fullbordande av målningen får ses som en seger för det kvinnliga skapandet, i en roman som fortsätter att utmana, som fortsätter att vara detta samspel mellan det som är krävande och det som är belönande.

När mrs Ramsay har dött försöker hennes make att omfamna skuggan eller spöket av henne, men det är omöjligt – liksom för Aeneas i Vergilius Aeneiden, när han i dödsriket försökte omfamna sin far, får han upptäcka att det inte går att lägga armarna runt ett minne: ”Mr. Ramsay, stumbling along a passage one dark morning, stretched his arms out, but Mrs. Ramsay having died rather suddenly the night before, his arms, though stretched out, remained empty.”

När vi beaktar Mr Carmichaels reaktion vid Andrews dödsfall antyds att han kan ha varit förälskad i honom, för Carmichael reagerar starkt. Lily har hört att han ”’förlorade han allt intresse för livet’. Vad betydde detta?” Ja, verkligen: vad betydde detta? Frågan lämnas hängande, som en retfull fingervisning – eller något annat.

Lily blir genom sin egenskap av konstnär också en förvaltare av det som vi på sekulariserat språk fortfarande kan kalla för epifanier, alltså korta tillfällen av klarhet, av uppenbarelser som förklarar tillvaron – ett slags heureka-ögonblick eller snilleblixtar. Den kan se ut så här: ”denna ’hänryckning’, detta stumma betraktande, som kom henne att känna djup tacksamhet, för ingenting skänkte henne en sådan tröst, bringade reda i livets härva och lättade på ett så underbart sätt dess börda som just denna gudomliga makt, denna gåva från himlen, och det var lika otänkbart att störa den så länge den fanns där som att bryta sönder ett solknippe, som faller in över golvet” Vad som föranleder den här reaktionen är något helt vardagligt: Lily har betraktat hur Bankes tittar på Mrs Ramsay med förälskad blick. I det här ögonblicket finns något av kärlekens mirakel klarlagt. Det är kärleken som är svaret, tycks Woolf mena: ”Kunde kroppen nå därhän eller själen, när de flöt samman i hjärnans eller hjärtats invecklade labyrinter?” Här är det Mrs Ramsay som Lily längtar efter, som hon tror och vet kommer att agera som befriare av hennes vånda.

Men Lily har inget språk: hon har bara sin tavla som yta för vad hon vill och behöver uttrycka. Hon ger också som sinnebilden för Woolf själv utlopp för en oväntad form av sadomasochistisk läggning, när hon funderar på hur hon vill behandla Tansley: ”Han var ett slags strykpojke för henne. Hon överraskade sig med att piska hans magra länder, när hon var på dåligt humör”.

Medan Ramsay i viss mån och Tansley i mer extrem mån figurerar som de lärdas sterila tråkighet blir William Bankes en möjlig medelväg, med sin ändå charmiga attityd och genuina intresse för människorna. Han är också ansvarig för några av romanens komiska likväl som precisa liknelser: ”Han kände sig styv och hård som ett par skor, som har varit genomsura och torkat ihop så att man har all möda att pressa ner fötterna i dem”. Även Paul figurerar som en mildare variant av mannen, liksom för att visa att det finns en alternativ och möjlig manstyp tillgänglig. Medan Tansley är uppfylld av sig själv och hela tiden är beroende av att göra intryck och säga det rätta, visar Paul omtanke och förståelse: Pauls brist blir å andra sidan en viss dumhet …

Där Mrs Ramsay har en närmast autistisk syn på språket, att orden måste svara upp till vad de uttalar, delar Lily den vad gäller skapandet. Det ska vara bokstavligt, och får inte tas för lätt på: ”Hon avskydde att måla på lek. En pensel – det enda solida i en värld av strider, förödelse, kaos – den får man inte leka med även om man vet om att det är lek: hon avskydde att göra så.” Här finns den där affiniteten mellan skaparen och det skapade, att Lily blir den som tydligast formulerar Woolfs egen estetik. Men åtminstone tillfälligtvis ska hon överge den, när hon skriver sin nästa roman – Orlando.

Anders Österling har skrivit ett dilettantiskt förord till den första svenska upplagan av Mot fyren (1953), där han inte kan avhålla sig från att komma med en gnutta förnumstig kritik – ”Det kan vara något artificiellt och överstiliserat i vissa partier” – och på det korta utrymmet av två sidor nämner han Joyce inte mindre än fyra gånger, liksom för att visa vem som är den mest betydande.

”Vad symboliserar fyren?” Ofta har jag fått frågan, som om jag skulle ha något svar. Jag har nog mumlat något otydligt om symbolen för det fåfänga i vår längtan efter äventyr, att de storslagna drömmarna inte är lika storslagna när de infrias. Kanske fyren blir symbolen för det varaktiga i en roman som just Mot fyren, att den kvarstår när så mycket annat vittrar sönder, inte minst inom den allt mer säsongsbetonade litteraturen. Fast det går givetvis också att se fyren som en konkret symbol som sveper med sitt ljus över oss, vi läsare som ständigt återkommer till den här platsen, till Virginia Woolfs roman. Vi infångas av dess ljus, och när vi läser tycker vi att det gör oss synliga, som ett bevis på att vi finns.