På fria villkor. Edith Södergran-studier, [red] Arne Toftegaard Pedersen

Bokförlaget Atlantis och SLS, Svenska litteratursällskapet i Finland, ger ut en volym som heter På fria villkor. Edith Södergran-studier, redigerad av Arne Toftegaard Pedersen, som har samlat några av de otaliga experter som har ägnat sig åt den så kallat finlandssvenska poeten på senare år.

”Så kallat finlandssvenska”, ja: för nog är det något transnationellt med Södergran, något nästan utomjordiskt – fast, vänta nu, är inte det att göra henne en otjänst? Att betona de kosmiska anspråken, att ta henne på orden när hon säger att hon gick på sol, barfota?

Geni, möjligen. Men också människa, påminner Agneta Rahikainen i sin text, där hon också visar prov på finurliga och fantasifulla dikttolkningar, medan hon passar på att läsa lusen ur gamla likmaskars försök att skapa en mytisk gestalt att dyrka, allra mest Gunnar Tideström, vars drygt sextio år gamla biografi fortsätter att ha en viss normerande funktion i forskningen.

En forskning som annars är ytterst livfull, och har så varit de senaste tjugo åren främst, med fler avhandlingar än jag kan räkna till: den här boken summerar några av de tankarna, och diskuterar de insatser som har gjorts, och bidrar också med några appendix. Roligt nog avlöses varje essä av en dikt som handlar om Södergran, skrivna av bland andra Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Elmer Diktonius, Gunnar Björling – det är ett piggt initiativ, som inte enbart är dekoration, utan belyser olika aspekter av författaren.

Snart hundra år har gått sedan hon debuterade med den anspråkslöst betitlade Dikter, en bok som till sitt innehåll var allt annat än anspråkslöst – snarare präglat av overklig djärvhet och radikala åsikter. En bok som enligt myten sågades rejält, men som visas av Torsten Pettersson, det var mest obetydliga kritiker som var fientliga, medan Södergran redan från början fick beskyddare från mer auktoritärt håll: så gott som alla med litterärt inflytande var på hennes sida redan från början.

I efterhand har det varit lätt att håna dem som vägrade förstå sig på det storartade och genialiska, men det går att hitta hur många paralleller som helst – ta bara T W Higginsons legendariska svårighet att uppskatta Emily Dickinson – och ingen vet vilka misstag våra samtida kritiker gör; vilka författarskap som negligeras orättvist och vilka som hyllas lika orättvist, för i eftervärlden kan värderingen vara den motsatta.

Att se Södergran som ett självlärt självständigt geni som skapade utifrån en tom resonansbotten – det är lika fel som att se henne som en beroende hysterika, som roffade åt sig teoretiskt, filosofiskt, estetiskt och religiöst innehåll från olika källor. Ebba Witt-Brattströms bok Ediths jag var befriande på många sätt, bland annat hur hon såg Södergran som någon som skapade i samklang med sin tid, parallellt snarare än som epigon eller som frigjord själ.

I polemik mot den och andras tolkning utifrån ett heteronormativt perspektiv gör Eva Kuhlefelt en queer tolkning, som ändå inte ställer sig långt ifrån tidigare försök att nå kärnan i Södergrans poesi: alla justeringar blir av ett ytligt slag, som om de utförs i lojalitet med något orubbligt i själva dikterna, som om de inte riktigt låter sig fixeras vid det definitiva. Åtminstone har jag alltid läst dem som bevis för att de överlever olika slags läsningar, att det är en poesi som aldrig har stelnat, utan att den fortsätter att verka och påverka.

Vi får också bidrag från Norge och Danmark som förklarar hur Södergran fungerat som inspiration – främst i Danmark, där Peter Stein Larsen och Bendeikte F. Rostbøll nämner så många danska poeter som skriver i Södergrans efterföljd att man undrar om det går att hitta lika många svenska diton. I hög grad blir hon en nordisk angelägenhet, och en påminnelse om att vi i vår tradition har en rikare litterär kanon än vi vill erkänna. Rostbøll argumentar övertygande för att den danska linjen med kroppslig poesi har Södergran att tacka för mycket, och det kanske stämmer, att den begärets syntax som exempelvis Pia Tafdrup skriver med har lånat något från Södergran, även om det förblir vanskligt att avtäcka sådana litterära lån.

Tolkningarna här kan ge utrymme för en del inbördes käbbel. Det finns så många olika vägar att gå, och en del verkar ivra för att just deras tolkning måste ges företräde. Det finns en uttalad dramaturgi som helst ska följas, med det skändade offret Edith Södergran, den känslokalle skurken Gunnar Tideström, och så den förlösande hjältinnan Hagar Olsson.

Det viktiga med Södergran, och anledningen att läsa henne, är att hon får dig att utvecklas som människa – en tanke som ibland antyds i den här brokiga samlingen texter. Hon står för en absolut nödvändig hoppfullhet. Ebba Witt-Brattström talar i sin korta men instruktiva text om de starka raderna hos Södergran, hur de kan fungera som hjälp i livets olika stadier. Och nog är det så, att en poet som klarar av att vara så livskraftig ofta gör det tack vare sin starka röst. Det gäller Stagnelius och Fröding, och det gäller Ekelöf och Jäderlund: förmågan att med sin röst sätta djupa spår hos läsaren, med formuleringar som blir kvar. ”Jag är ingen kvinna”, säger Edith Södergran, och det är kanske 1900-talets starkaste formulering på svenska.

Kanske också den vackraste. Med Witt-Brattströms ord: ”Dagens modevampyrer kan slänga sig i väggen, här talar deras överkvinna. Kanske har Edith Södergrans stämma aldrig varit så viktig som idag, då den höga stilen är i stort sett utrotad genom masskulturens triumftåg.” Sällan har jag varit så benägen att instämma: det är nu vi ska läsa Södergran Inte i dammig vördnad, utan i aktivt bejakande av hennes manande och inspirerande starka rader.