Moderspassion, Majgull Axelsson

Moderpassion var en äldre tids diagnos på det vi i modern tid kallar postpartumpsykos, moderns sammanbrott efter förlossningen: en gammal diagnos med tydlig koppling till hysteri, det efterhängsna och ringaktande ordet för all typ av kvinnligt beteende som varit normbrytande. Majgull Axelsson kallar sin nya roman för Moderspassion (Brombergs), och för radioprogrammets räkning har jag läst den.

Hysterin är en följeslagare genom romanen. En häftig storm sveper in över Arvika, där huvudpersonerna barrikaderar sig på Minnas vägkrog. ”Stormen var underbar. Fantastisk. En ren njutning.” Man tänker på Bruno K. Öijers ord i en dikt från Svart Som Silver: ”stormen / fällde allt i sin väg / det var en bra storm / en fantastisk storm”.

Även om det är en kollektiv roman med flera jagberättare, är det Minna som är centrum. Hon lever förnekelsens liv, något hon delar med sina andra medberättare: Marguerite som förnekar sin alkoholism, Anette som förnekar att hon är en dörrmatta för sin supande man, och så vidare. För Minnas del handlar det om hur hon förhåller sig till Sofia, den vackra och begåvade dottern, ”det fulländade barnet” som hon kallas, ett barn som enligt romanens dramaturgi har låst in sig på övervåningen.

Romanen kretsar kring förnekelsen, och hur man ska förhålla sig till hemska upplevelser. Minna har fått sin beskärda del av elände, så mycket kan jag säga utan att avslöja för mycket. I det läget kan förnekelse te sig som det enda rätta.

Moderskapet är den andra tråden, eller första, och att mödrarna på något sätt blir övergivna av sina barn: detta har de gemensamt. Ja, det rör sig om ett dubbelt övergivande, när det även är så att mannen (och pappan) sviker hustrun (och barnet).

Majgull Axelsson är en driven berättare. Jag har läst henne tidigare, och stört mig en del på schablonartad karakterisering, och en förkärlek för det mest övertydliga bildspråket. Givetvis är kvinnorna även här godhjärtade, självuppoffrande och rekorderliga: med skinn på näsan tampas de med män som bara super, slåss och spyr, och fäller arroganta repliker för jämnan.

Hon ställer män mot kvinnor, liksom hon ställer rikedom mot fattigdom, och ingen kan tvivla var hon har sina sympatier. Styrkan i romanen finns i stället i naturbeskrivningen: stormen är fångad på ett storartat sätt, med impressionistiskt nedtecknade skildringar, där det vackra ställs intill det farliga. Det är lite synd att hon inte är lika ambitiös i andra avseenden, för när hon tackar en tv-meteorolog för information om höststormar, kunde man ha önskat att någon annan berättat för henne hur man stavar till Lethe, eller att en skolelev på 2000-talet knappast har ”femmor i alla ämnen”. Att en så klok tonåring inte heller skulle känna till Dean Martin är en för stark tilltro till läsarens suspension of disbelief. Ungefär halva boken är bra, men sedan vidtar förutsägbara förklaringsmodeller, med amatörpsykologiska lösningar och ämnen som ligger i tiden.

– Jag hade i alla fall tur med vädret, vill jag nästan säga medan jag läser, för ärligt talat är personteckningen rätt undermålig. När Minna skadas av ett träd som blåser in genom restaurangfönstret får hon en rejäl dos morfin av den skumme pensionären Tyrone, och besöks av Kopparängeln, en gestalt som känns igen från Axelssons tidigare eskapader i den magiska realism-branschen. Mitt rationella sinne förklarar ängeln som en följd av drogen, men riktigt så lätt för sig gör inte Axelsson, utan öppnar för andra, kanske mer spännande tolkningar.