Vanessa och Virginia, Susan Sellers

Efter att ha tillbringat hela förra sommaren i Virginia Woolfs sällskap – tröttnade jag inte då? Nä, inte det minsta: det är en författare som hela tiden pekar ut nya infallsvinklar, nya ingångar till de livsviktiga böcker hon skrev. Och hon fortsätter att fascinera också andra – här finns i det nästan skrämmande väldokumenterade livet mycket att hämta. Förra året utkom en svensk översättning av Susan Sellers bok från 2008, Vanessa och Virginia, på Ordfront, och jag försökte undvika den, i det så kallade längsta. Eva Johansson har översatt, och även om hon behåller några anglicismer gör hon ett gott arbete.

Sellers kan inte lura mig med att i titeln sätta systern Vanessas namn främst, eller genom att låta henne bli berättarrösten: det här Virginia Woolf som är den starkare magneten för hennes skrift (Sellers är litteraturprofessor). Så fokuserar berättelsen också på Virginia mest, textens ”du”, som Vanessas ”jag” hela tiden vänder sig mot och till, jämför sig med, tävlar mot.

Det bästa med Sellers bok är också porträttet av Virginia som en självisk inbilsk figur som är besatt av att få andra att dansa efter hennes pipa – det är svårt att idealisera henne som person, och det är inte heller något Sellers försöker. Hon lyckas göra henne till en mänsklig varelse, och visar effektivt att intelligenta människor är suveräna på att såra – de vet alltid var det gör som mest ont. Syskon är alltid siamesiska, och vi får här fina genomgångar av ett ömsesidigt beroende, av (inte bara) nästan incestuös karaktär.

Sämre är då Sellers klichéartade språk, där vi redan på de första sidorna läser att mammans leende ”är som solsken en vinterdag” och att Virginia är ”en virvel av besjälat ljus”. Vanessa blir för mycket av marionettdocka, och för lite av självständig romanfigur. Det Sellers lyckas med är att förmedla Vanessas ensamhet, men den är omskriven i tidigare biografier.

Vad som inte heller fungerar så bra är spekulationer över vad dessa verklighetsbaserade personer tänkte ”innerst inne” vid olika situationer: behöver vi veta vad som passerade i Virginias huvud när hon begick självmord, när det är en så uppenbar förtvivlan och ett så fasansfullt missmod? En roman om syskonrivalitet – utan kända förlagor – hade kanske blivit en bättre roman, om Sellers bara hade låtit sig inspireras av systrarna Stephen. Som romanen nu föreligger lyckas den inte uttala något nytt om vare sig Virginia eller Vanessa. Den håller sig på ytskiktet, där Sellers betar av konflikterna, anfallen, sorgerna, sjukdomarna – och försoningarna, omsorgen om varandra.

Den som inte känner till historien om systrarna och Bloomsburygruppen lär sig inte heller mycket av de många halvkvädna visorna och antydningarna, där epokgörande verk avhandlas i bisatser: det är till exempel svårt att förstå varför Virginia blir så tagen av Lytton Stracheys död, när han presenteras så kortfattat. Men den värsta försyndelsen är att Sellers reducerar Virginia Woolfs romaner till att uteslutande handla om människorna i hennes närhet, då det är en hjärtlös efterhandskonstruktion, att läsa fiktion som vore det att lösa korsord; en av de stora poängerna med hennes romaner är att hon inte helt visste vad hon gjorde, och att det blir en fascinerande upptäcktsfärd för läsaren att dela denna osäkerhet under läsningen.

(Bilden: Virginia och Vanessa Stephen spelar cricket på St Ives, sommaren 1894.)