26 juni 2011

Långtråkigt

Ända sedan 80-talet har den äldre generationen klagat på ungar som inte lärt sig att ha (lång)tråkigt, utan blir sönderstimulerade av alla välmenande dagisfröknar som plågar dem med ideliga aktiviteter och curlingföräldrar som skjutsar dem till alla veckodagarnas möten. Själv var jag expert på att ha tråkigt, under hela min barndom: det var en god övning inför vuxenlivet, då så mycket av ens tid går åt till väntan. Enligt Walter Benjamin betyder långtråkighet att inte veta vad man väntar på (vad man väntar sig?), och jag läser Rachel Shteirs recension av Peter Tooheys bok Boredom: A Lively History. Hon skriver: "Dismissed in the past because it is not a big, passionate emotion like love or hate, boredom, he argues, should be respected and cherished rather than feared and reviled." Men jag minns Lars Fr H Svendsens fina bok Till långtråkighetens lov som en klargörande upprättelse (när jag läser recensionen ser jag att Tooheys slutsatser är ungefär desamma som Svendsens, som att det finns två typer av långtråkighet, till exempel - dels den som uppstår av mekaniskt och monotont arbete, och så den existensiella långtråkigheten). Fast det är lite tråkigt ändå att långtråkigheten ska behöva försvaras - det borde vara en självklarhet i våra liv, att ibland helt bryta all hets och ala krav och all prestationsängslan. "Ibland" skrev jag, när jag menar ofta. Världen behöver fler periodslackers, som vässar sina utföranden när det behövs, och är lika duktiga på att slappa som att jobba. Den som i någon mån ägnar sig åt skrivande vet också en del om långtråkighet, och hur den kan utnyttjas konstruktivt, att det som ser ut som stillasittande kan vara en intensiv uppvaktning av musan eller något. Det finns något välgörande också i detta tomstirrande på det vita, oavsett om det är papper eller skärm.

(Bilden har inget med texten att göra.)

4 kommentarer:

  1. Åh jag tycker så mycket om att inte ha "någonting planerat". Försöker ha 15 dagar i månaden så tomma som möjligt.. så länge som möjligt. Jag blir obstinat om något tar av min tid till.. ingenting som verkar vara värt något i någon annans ögon. Sommaren på landet som liten: likadant. Det var så tyst hemma. Vi gick en lång promenad och tittade på berguvarna. Efter middagen. Före det var vi på stranden gärna 8.00 (först! oftast!) med mat till 16.00. Regniga dagar var vi bara inne. Höst: plocka lingon hela dagen. Långa tidsintervaller utan något emellan är fint. Se på tv; se på tv. Stänga av. Fast inget är långtråkigt det är bara långt.

    SvaraRadera
  2. Katter är bra läromästare i långtråkighet, inte bara för att de verkar vara naturbegåvningar i att göra ingenting tjugo timmar om dygnet, utan också för att de ofta rent fysiskt tvingar en att göra just ingenting, när de kommer och lägger sig raklånga över det man just läste eller höll på med. Då kan man ju inte göra annat än sitta kvar där och smeka deras päls och stirra rakt ut i tomheten.

    SvaraRadera
  3. Sommarlov är bra tillfällen att odla sin långtråkighet. Och katter - ja, det hade jag tänkt skriva, att jag brukar titta på dem, när de sover flera timmar i sträck, sedan reser på sig som i någon slags indignation över att tuppluren var så KORT, går för att äta två bitar torrfoder, och sen lägga sig igen som om det vore det självklaraste i världen ...

    SvaraRadera
  4. ivar kristoffersson2 juli 2011 kl. 19:54

    Ja, visst är vår moderna värld sönderstressad av ambitioner, tempo, arbete, arbete precis som om vi blev lyckligare av alla grejer vi måste ha... Härligt Björn att du sätter ord på tråkighet! Rätt roligt att bilden inte har med texten att göra... :) Undrar hur den uppväxande generationen har det med alla intryck som hela tiden sköljer över dem... Sommarlov!!!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.