En ungdomsbok lockar med tennis i titeln, men handlar mer om förälskelsens våndor, när femtonårige huvudpersonen John förälskar sig i familjens städerska. Handlingen kretsar kring hans fumliga försök att närma sig henne.
Hur ska jag bäst beskriva den här boken, ”Fifteen Love” av Peter Barlach? Långt ifrån ett serve-ess, men inte heller en nätserve. Kanske som en försiktig andraserve, enkel att returnera.
Huvudpersonen John är femton år, spelar tennis, med allt större ointresse. I stället är han intresserad av – ja, knappt något alls. Han har svårt för att orka gå i skolan, skyller på kompisen, elakingen Gabriel. Själv är han påfrestande tråkig, lika politiskt korrekt som en medelålders man, och tillrättavisar – i tankarna – hela tiden alla subversiva förslag som dyker upp i hans väg. Gör en riktig femtonåring verkligen det?
Han fyller sin tillvaro med att spana på den polska städerskan Violetta, nästan dubbelt så gammal. Denna knasiga besatthet gestaltas av några lyckade scener av misslyckade kontaktförsök, oerhört komiska i all sin grymhet. Stackars John!
Det är svårt att se om John är otursförföljd eller bara klantig. Historien med Violetta utvecklar sig till en svårsmält sentimental berättelse om hennes döende syster – Johns mamma dog för tre år sedan, något han gör det mesta för att undvika att tänka på. Som nav i romanen fungerar inte riktigt Violetta: mer spännande blir då Johns relation till den farlige Gabriel, som söker sig till John likt den skeppsbrutne efter en livboj. Det är intressant, tills Barlach låter Gabriel spela över och bli skräckfilmstokig på slutet.
Författaren Barlach skriver ur femtonåringens perspektiv och har fixat tonårssnacket, lagt in tydliga markörer för att visa att han minsann vet hur de unga pratar: ”orka åka till Duvnäs och leta efter någon random fest”. Däremot blir John lite väl lillgammal när han refererar till Benny Guldfot och tv-serien ”V”, eller pratar om idolbilder: att han dessutom skickar sms som en recensent – mer jämngammal med författaren än med John – kan läsa, blir inte heller trovärdigt.
Mitt helhetsomdöme kan bara bli, för att för en gångs skull använda en tonårsklyscha, lamt. Men titeln är rolig.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/6 2011.)
Som nav i romanen fungerar inte riktigt Violetta: mer spännande blir då Johns relation till den farlige Gabriel, som söker sig till John likt den skeppsbrutne efter en livboj
SvaraRadera