När förtvivlan är så uppenbar, så intimt förknippad med sin orsak och lika hårt kontrollerad som när en soldat täcker reträtten genom att själv låta sig slitas i stycken, då är det ingen riktig förtvivlan. Riktig förtvivlan glömmer alltid omedelbart vad den beror på.
Franz Kafka [1909].
Eller som vi säger på landet: Endast orsakslös förtvivlan är legitim. Endast den förtvivlan som är utom räckhåll för den yxa som Klafka sträcker fram för det frusna havet inom oss är sofistikerad. Endast den förtvivlan som lämnas oberörd av de bevekande klagoslingorna i sopranarian Erbarme dich ur Bachs Matteuspassion är kvalificerad. En förtvivlan som härrör ur en bottenfrusen brunns eller en annalkande skilsmässas enkla faktum är för rå.
SvaraRadera(Förra blogghärbärget var överskådligare).
Fridens orsakslösa liljor...
(nja, det enda som var bra med den förra härden var väl att texten var svartare; jag får skriva med mer svärta nu då ...)
SvaraRadera