i NY Times läser jag Ed Parks essä om de långa meningarna, meningar så långa att de kan utgöra en hel roman (ett berättartrick som nog får anses lite överskattat: vi kan nöja oss med den första frågan, "varför då?"). Jag minns - eller snarare, minns inte - en svensk debutroman som jag läste ungefär 1997 eller 1998, cirka hundrafyrtio sidor, utgiven på W&W eller Norstedts, av en kvinna med långt rakt författarhår, men jag minns inte namnet (Emilia ... N - / V -? / ?), och den boken bestod av en enda mening. Men det var en trist bok, eller måste ha varit, för jag minns som sagt inte vare sig hennes namn eller bokens, något som inte direkt hör till vanligheterna. Park exemplifierar bland annat med Faulkner, och jag minns hur jag hypnotiserades av hans långa meningar när jag började läsa hans romaner, m(ek)aniskt, en efter en, helt utan urskiljning tills det där halvdussinet lysande verken kristalliserades nästan av sig själv: ja, det var meningar så långa att han hamnade i Guiness rekordbok - jag tror att det var med en mening ur Björnen, typiskt nog en av hans kortaste romaner, så kort att den egentligen bara är en novell. Men Faulkner kunde verkligen skriva långa meningar: likaså Proust, inte enbart i den berömt 944 ord längsta ur På spaning efter den tid som flytt, utan generellt, massor av härligt härliga långa meningar, liksom hos Faulkner med flott kommatering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.