Science Fiction, Johannes Heldén

När Johannes Heldén debuterade som poet med diktsamlingen Burner var det tydligt att han lånat Bruno K. Öijers halsduk: nu ska jag inte säga att han helt har tagit av sig denna attiralj, men nog har han löst knuten åtminstone, när han ger ut sin tredje bok, Science Fiction. I mellanperioden har han gett ut ytterligare en samling, Maskin av ljus, samt publicerat konceptuell och visuell och auditiv poesi på nätet (det är nog inte för mycket sagt att säga att Heldén som ingen annan svensk poet har förstått att utnyttja internet).

Redan i sin debut hade han forslat in ett tåg på boksidan – för att inte tala om maskinen i titeln till den andra – och science fiction-genren är givetvis beroende av sin maskinpark. Men här har rymdskeppen mer eller mindre utgått, till förmån för flygplan, diverse farkoster. Ja, och så fåglar, förstås, dessa rymdens genuina härskare (något jag alltid tänker på när jag möter engelskans heron – hägern – luftens hjälte – hero(n), och så har vi Katarina Frostenson, svensk poesis hjälte, från Hägersten; om det är någon poet Heldén är beroende av, utöver Öijer, är det väl Frostenson – även här är ellipserna och tom- och mellanrummen dominerande inslag).

Det var med dystopierna science fiction-författarna lyckliggjorde sina läsare, en (kommande) värld i trasor. Heldéns framtid är igenkännbar. Meningarna – meningen – är bortryckt, svår att ta till sig, finns ”alltid just bortom förståelsen förstår nästan”, som han skriver. Fraktioner: utkastade ord, som dumpas i intet. Det kan uppfattas som frustrerande.

Här har rädslan och tryggheten åtskilligt att säga varandra, när Heldén tar sig till ett slags barndomsland, med besvärjelser och önskningar, olika röster som kontrapunktiskt ger förslag, levererar svar, förvissar sig, men också sår osäkerhet: auktoritetens högtalarröster, och tvivlets snyftningar. Människans litenhet betonas. Utseendemässigt liknar boken Heldéns förra, och jag blir inte riktigt klok på vad som är skillnaden mellan dem. Det är visuell entropi, men inte tillräckligt djärv och introvert: den skulle ha tjänat på att bli mer sluten, mindre utåtriktad.

Den nedgångna världen som här träder fram har något gemensamt med Blade Runners estetik, denna kanoniska apokalyptiska vision. Men framtiden verkar inte ha mycket att säga oss, eller ha något särskilt att komma med. Tyvärr kan jag inte riktigt dela Heldéns entusiasm över det han presenterar som nya fynd, då det mest liknar gammal skåpmat: ”jag har alltid trott att naturen är välvillig men kanske är sanningen den / att den är likgiltig eller till och med fientligt inställd” - knappast några revolutionerande insikter.

Samuel Taylor Coleridge karakteriserade en gång – med sin säreget loja precision - William Blakes konst som mer ”ana-calyptic” än ”apocalyptic”, och något av den distinktionen kan utnyttjas även för att karakterisera Heldén, som att den nyanserar undergången, utan att vilja förneka den. Framtiden är kanske den egentliga fiktionen: vi lär aldrig uppleva den, för den vägrar infinna sig. Allt är för sent, det visste Blake, fast, som han sa om Milton och Satan – utan att veta det – och det vet Heldén, och det kommer du och jag att veta.