Svt visar nu BBC:s serie Desperate Romantics, från förra året. Titeln må låta som en onödig allusion till en bekant tv-serie, men jag tror att anledningen är att manusförfattaren använt sig av Franny Moyles bok om prerafaeliterna, för den heter just så (men de snygga förtexterna lurade mig till att tro att serien skulle heta, mer passande, Destructive Romantics). BBC verkar ha plundrat sitt kostymförråd, för (allt för) många scener visar de fyra huvudfigurerna gående i färgstar
ka kostymer. Nu har jag bara sett första avsnittet (avsnitt två ikväll verkar handla om när Elizabeth Siddal i badkaret gestaltade Ophelia: Amy Manson spelar gruppens favoritmusa), och har inte än hämtat mig från chocken att se Thorsten Flincks tidiga nittiotalspersona återuppstå som Dante Gabriel Rossetti, fast han använder pseudonymen Aiden Turner. Men bäst roll verkar Samuel Barnett ha fått, då han spelar en änglalik Millais, och mest potential att utvecklas har nog Tom Hollander som den
komplexe kritikern John Ruskin. Jag kan se en viss poäng med anakronismerna, men ändå blir det lätt parodiskt när så mycket handlar om att marknadsföra konsthistorien, lätt maskerat som bildning under alla skabrösa eskapader, enbart publikfriande. Tittarna i England svek: från avsnitt ett till sex tappades nästan miljoner tittare, och frågan är om BBC inte hade tjänat på att snegla mindre på tv-serier som Entourage, och historisk korrekthet är kanske inte det första man efterfrågar, men när en av de fyra huvudpersonerna rentav är påhittad (Fred Walters fanns inte i verkligheten) blir man lite fundersam på hur mycket annat som är lögn. En sak som jag saknar är en tydligare förklaring till varför deras konst ansågs så radikal, med fler hänvisningar till den tidens ansedda konst, som de opponerade mot.Bilder: Millais, Walters, Rossetti, Hunt; Amy Manson i badkaret som Elizabeth Siddal/Ophelia; DGR:s teckning av Siddal från 1855.
Tom Holländer är som vanligt genial, råkade skymta honom i tre olika rolltolknigar under julhelgen; den karln kan inte göra fel, det är vad man kallar en karaktärskådesepelare, och det har vi ont om i Sverige. Jag är beredd att slötitta på serien, eftersom prerafaeliterna var ungefär det minst intressanta när jag läste konsthistoria, kan jag korvstoppa mig med den här serien. Och njuta av den allvarsamme Ruskins små förskjutningar i uttrycket. Resten kvalar in någonstans efter De tre musketörerna, alltid lika illa filmad. Too much costume, som du sa.
SvaraRaderaGabrielle Björnstrand
Mm, en gnutta konsthistoria får man ...
SvaraRaderaJo, svenska skådespelare blir alltid typecastade, tillåts inte utforska olika typer av roller, för det skulle vara kul att se ex Jonas Karlsson som något annat än halvstrulig halvcharmig halvklantig halvmesyr, så där friktionsfritt VANLIG någon gång ...
Och Rabeus förstås, han borde få mer att bita i.
SvaraRaderaÄn så länge är ju Pinters Fastighetsskötaren det ställe där han blev en riktigt stor skådespelare i mina ögon (fast bra är han ju alltid).
Det säger något om dagens svenska film, att det inte finns några riktiga utmaningar för de här männen, eller för Lena Endre och Gunilla Nyroos bl.a.
Gabrielle Björnstrand
Du, ingen konsthistoria alls i den serien, och inte en enda uttryckt tanke om hur/varför/vadan de ville göra sin konst. Men mycket knulla och gråt och spring var det ju. O så mistligt.
SvaraRaderaGabrielle
Mm, jag tappade intresset efter två avsnitt, tyckte att det bara var upprepningar, och så störde jag mig på några uppenbara felaktigheter. Jag tror inte heller att de kn - eh, hade sex - på samma sätt på 1800-talet som nuförtiden, att det tekniska utförandet gick till på ett annat sätt ...
SvaraRadera