Efter att ha
skrivit en pratig och omfattande – och strålande – debut utkommer Wera von
Essen nu med en betydligt mer koncentrerad historia. Här åker huvudpersonen
buss eller tar cykeln i nästan varje korta styckes inledning. Hon åker till psykoanalysen,
men också till olika lovers, i syfte att utsätta sig för deras våld. Hon vill
bli slagen, så mötena handlar bara sekundärt om sex, och mer om underkastelse. Den
”smärtlängtan” som här formuleras blir ett självförsvar för huvudpersonen.
Utöver att utforska
manligt och kvinnligt, styrke- och maktförhållanden, tar von Essen hjälp av
Simone Weil för att föra ett ärligt och modigt samtal om religionen, om
hängivelsen, och om det paradoxala hos begäret. Stilistiskt är det effektivt
med upprepningarna, och de långa meningarna ger den förtätade storyn jämvikt.
Det här är en roman som vågar stirra plågsamma förklaringar rätt i ögonen.
Resultatet är en okonventionell och svidande kärleksroman, skriven av en
författare så säker på sin sak att hon kan tillåta sig en estetisk fruktbar ovisshet.
(Också publicerad i
Vi, 6/20)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.