att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 apr. 2012

Ariel, Sylvia Plath


Att läsa Sylvia Plath är ingen lätt match. Dels skriver hon en besvärlig synonymrik engelska med många esoteriska ord, och dels är hon obevekligt stark i sitt uttryck, där känslorna är avskalade och nakna, när dikterna rör sig rakt mot den privata förtvivlan. Mödan värt? Absolut!

Jonas Ellerström och Jenny Tunedal har underlättat mödan för oss andra och översatt Ariel, Plaths mest kända samling, utgiven ett par år efter hennes död. En samling som mestadels består av dikter skrivna hösten 1962, när maken Ted Hughes lämnat henne för en annan kvinna, och hon stiger upp varje morgon klockan fyra för att skriva, innan de två barnen vaknar. 
 
Kanske några av 1900-talets starkaste enskilda diktrader finns att läsa i de här obönhörliga dikterna. Ett dussin fanns tidigare att tillgå i en översättning från 1970-talet, utförd av Siv Arb. Den här nya översättningen håller sig oftast närmare originalet, och förtydligar på ställen där Plath är medvetet introvert och intim.

När Plath i dikten ”Daddy” skriver ”I do, I do” syftar hon på bröllopsritualens bejakande, något Arb i sin översättning får till ”jag duger, jag duger”. Ellerström/Tunedal väljer mer lämpligt: ”jag vill, jag vill”. I rättvisans namn är några av de nyare översättningarna lite klumpigare än Arbs. En av svårigheterna är att fånga nyanserna i Plaths frekventa användande av ett emfatiskt ”surely”, som hämtar sin kreativa näring mellan vissheten och tvivlet, men i den här nya översättningen slarvas denna möjlighet bort.

Hughes brände Plaths sista dagböcker, men i flera av de här dikterna är hon så privat att man kan undra om dagböckerna skulle bidra till mer förståelse till hur hon mådde under sitt livs sista halvår: ”Under tiden sprider sig stanken av flott och spädbarnsbajs. / Jag är bedövad och trög av den senaste sömntabletten.”

Diktsamlingen Ariel utgavs första gången 1965, och den här svenska utgåvan – som också har ett makalöst vackert nedtonat omslag – kompletterar Plaths egna manuskriptversion med tillagda dikter från de engelska och amerikanska utgåvorna.

Det här är poesi som på samma gång är besvärjelse och förhäxning – en utdrivning av onda känslor som härjar poeten. Det är starkt, nästan övermäktigt, att ta del av dikter som är så privata att den personliga integriteten överskrids, när outspädd förtvivlan rinner rätt igenom poetens fingrar i detta terapiarbete som lyckas bli så konstnärligt helgjutet.

Det blir också så att styrkan i rösten övervinner det fientliga, och tonfallet i dikterna närmar sig extas och jubel, trots eller i trots mot djävligheten i känslorna.

Rörelsen i dikterna strävar mot utplåning, mot otillräckligheten i att vara sig själv: världen blir ändå bara en cell. Dikterna illustrerar inte bara hur tunn gränsen är mellan det privata och det personliga, utan också mellan det destruktiva och det konstruktiva. Det här blir då en fenomenal diktsamling, som gång på gång visar poesins förmåga att vara en uttrycksform för riktigt starka känslor, filtrerade genom ett intellekt kapat av det oöverkomligt svåra livet. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/4 2012.) 

3 kommentarer: