Det är kusligt
egentligen, hur bra den här novellsamlingen Välsignelser
är av danske författaren Caroline Albertine Minor. Fortfarande ung, fortfarande
formbar – hon gav ut en roman 2014, och erhöll P.O. Enquists pris 2018, ett
pris som ges till löftesrika författare, och som tidigare gått till bland andra
Juli Zeh, Jonas Hassen Khemiri och Ingivild H. Rishøi, norsk novellförfattare
som förevisar vissa likheter med Minor, och som blir en indikation på
fingertoppskänslan i just detta pris.
Kusligt bra, ja, och man kunde också säga ohyggligt bra. Det är sju noveller som gärna drar åt det lite
längre formatet, något som annars utgör en stötesten för majoriteten av svenska
novellaspiranter, att de är upptagna av det korta formatet, på cirka 10 sidor.
Här är novellerna flerdubbelt så långa, och det är verkligen till deras fördel.
Likheten med
Rishøi, som i höstas äntligen utkom på svenska med samlingen Vinternoveller, är att båda ägnar sig åt
en typ av smutsig realism som egentligen inte har så mycket med Raymond Carver
och Jayne Anne Philips att göra, utan fokuserar mer på att skildra världen in i
de mest obehagliga beståndsdelarna. Det har inte heller så mycket att göra med
det James Wood i början av 2000-talet kallade hysterisk realism, alltså en typ
av författare som är besatta av att få med så många samtidsmarkörer som helst.
Realism kan också
se ut så här, verkar Minor vilja säga. Och då är hennes noveller exempel på
vardagen, utifrån olika kvinnors perspektiv. De möter var och en olika kriser,
och novellerna visar strategier för att ta sig – inte ut därifrån, utan mer
handlar det om hur man ska agera i krisen. Här saknas lösningsförslag – att uthärda
är det enda som återstår. I stället för ”smutsig” eller ”hysterisk” realism
vill jag pröva tanken att kalla det för ”brutal realism”: ett sätt att skildra
verkligheten utan filter. Aha, tänker du, som naturalismen som Zola lanserade
för en bra bit över hundra år sedan … Jo, lite så, men också ett steg vidare
utanför det programmatiska.
Det handlar om en
pappa som är döende, och dottern som reser dit för att vara vid hans sida,
men han är bara på dåligt humör, och ignorerar henne totalt. Anso, en au pair i
Australien begår självmord. Hennes öde behandlas i flera av de andra novellerna.
Sjukdom och död är aldrig långt borta. Det är flytande gränser mellan hennes
karaktärer, och inga vattentäta skott mellan de olika novellerna – så bildar Ansos
självmord en ram, en återkommande hållpunkt för flera andra karaktärer i olika
noveller; ja hennes öde är likt Percival snöpliga sorti i Virginia Woolfs Vågorna en fixpunkt för andra att
förhålla sig till, att enas kring men också att separeras kring. Ibland, eller
ofta, glömmer man att det är en ny novell man läser, då tematik och karaktärer
är så likartade.
Minor kombinerar
nonchalans och strategi i sin stil, blandar det spontana med det uttänkta, på
ett sätt som måste kallas föredömligt. Och avvikande, och det är väl på tal om
det själva fan att det ska vara så svårt att förstå för så många som ägnar sig
åt skrivandet: de flesta är så insyltade i en slags tradition eller skola
(inriktning) att de inte vågar röra sig en millimeter utanför de idealens comfort zone. Här visar Minor att man
kan vara trogen det sakliga tonläget även när man skriver om ytterst känsliga
saker, sådant som berör liv och död – det där allvarliga förstärks ju när hon
tonar ned tilltalet, när språket blir så här världsligt.
Varför är det här då
så avvikande och bra? Allt som utmanar är förstås inte bra. Jo, men det som jag
uppskattar mest, eller vad då ”uppskattar”, vad är det för svalt värdeomdöme? –
låt oss vara ärliga här: det som jag älskar
mest hos Minor är hur hon vågar vingla med sin text. Den är styrd, den är
kontrollerad, behärskad, men den vågar lägga sig kind mot kind med avgrunden. Hon
vågar fördjupa de obskyra inslagen.
Så uppfattar jag
också de ständiga närmandena till det som gör ont på riktigt, något som förekommer
i flera av novellerna, och det som kanske mer än något annat knyter ihop det
med Rishøis lika drabbande novellkonst. I en av Minors noveller handlar det om
en kvinna, en mor, som bryter ihop när hon håller på med sin masters-uppsats.
Hon tar med sig dottern till lekparken, men helt plötsligt står barnet inte att
finna, och mamman drabbas av en makalöst läskig insikt, att hon inte kan erinra
sig vad barnet har för kläder på sig: ”Tänk om hon verkligen hade försvunnit
och någon hade bett mig om ett signalement? Vilken sorts mamma var jag? Huvudet
fullt av moln. Huvudet fullt av skit.” Samtidigt är det en situation som det är
lätt att identifiera sig med: rädslan att kontrollen ska tappas, att den trygga
verkligheten ger vika.
Jag ska villigt
erkänna att när jag hittade boken var jag inte särdeles sugen på att läsa den.
Noveller, minsann, av en dansk författare … översatt av Johanne Lykke Holm, som
verkar ha ett finger med i spelet i all litteratur som översätts från danska.
Och omslaget – med förlov sagt, Nina Ulmaja brukar jag tycka är en suverän
formgivare (hennes Lars Norén-böcker de senaste tio åren är oslagbara), men det
här var väl bara för trist – och samtidigt är det något med omslagets brist på
grällhet och inställsamhet som fick mig att ständigt tänka på boken och efter
flera veckors tvekan ändå läsa den. Därför två ord: Ulmajas omslag gör sitt
jobb, och likaså Lykke Holms följsamma och känsliga översättning, som är
konsekvent och solid.
Boken inleds med
ett citat från Jacques Roubauds bok Någonting
svart (en av de mest omvälvande böcker som getts ut på svenska de senaste
tiotalet åren), ett annat från Flannery O’Connor, och det är förstås lockande, O’Connor
är ju världens bästa novellförfattare. Visst, man kan likna Minor med Alice Munro,
som Eva Ström gjorde när hon i höstas recenserade den danska utgåvan av Välsignelser (den var nominerad till
Nordiska Rådets Litteraturpris 2018). Men det som saknas hos Munro är den
andliga dimensionen, vissheten – inte förnimmelsen
– att en större verklighet är tillgänglig – inte tänkbar – och det är också ditåt Minor strävar, och det som får
henne att bli en så storartad upplevelse. Kort sagt: Munro är en bra
novellförfattare, O’Connor är en transcendental kraft som välsignats världen.
En av flera saker
som binder ihop Minor med O’Connor är den grymma humorn. För att humor ska bli
rolig måste den utmana och gå längre än vad som anses passande. OBS att det
inte gäller Mr Cools provokativa pedofil-skämtande – billig humor förblir i
sin egen smuts. Minor skämtar också om det opassande, om det ”mörka”, om det
som närmar sig det oroande, för att inte säga det olämpliga. Novellerna är
roliga för att de överraskande och förvånande, och oväntade.
Hennes noveller rör
sig över flera olika plan. Hon vågar hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det
är inte insmickrande skrivet. Vore det inte för att det låter så förminskande
kunde man kalla Minors noveller för ”relationsdramer”, men det är ju sådant som
förmedlas. Människor som försöker umgås, och det är familjen som är i centrum
allt som oftast. Det är också realistiskt och brutalt i så måtto att när hon
skriver om sex, då … skriver hon verkligen om sex, in i så intima detaljer att
TMI-radarn får överslag.
Hon förmedlar en
oro, en ilsken frustration, genom de människor som tar plats i novellerna. De är
sällsynt väl skildrade, och gör så starka intryck att de lär bli svåra att
ignorera eller glömma. Det är nyckfullt skrivet, med hudlösa idiosynkrasier som
gör läsningen till ett besvärligt och besvärande äventyr – så inbilla dig inte
att det här är lättläst, eller att du erbjuds prydligt paketerade lösningar. Inget
är uttalat eller fastställt, utan allt är bara antytt och förmodat. Minors
irrande otillrättalagda stil är en klar tillgång, där hon strövar och prövar
sig fram.
Men wow, så
överdjävligt bra och trovärdigt världen ändå kan gestaltas i litteraturen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar