att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 sep. 2019

Ofarbar tystnad, Andreas Lundberg, Modernista


Att säga att en bok är berörande eller drabbande innebär risken att det blir till kliché. Och ändå. Få böcker på senare år har varit lika drabbande och berörande som Andreas Lundbergs Storm i den pelare som bär från 2016 – en skildring inifrån en vistelse inom psykvården. En bok som ofta återkommer i tankarna, en bok lika övertygande som William Styrons Darkness Visible.

Ett synligt mörker är en träffande metafor för depressionen, åtminstone skarpare än Dr Johnsons svarta hund, som Churchill skulle överta vårdnaden om. Det är förstås hämtat från Miltons sublima epos Paradise Lost – och en liknande metod används av Lundberg. Titeln till hans nya bok, Ofarbar tystnad, härstammar från en dikt av Paul Celan, och det är liksom i debuten gott om citat, om än mestadels lånade från teologisk litteratur.


I denna uppföljare – den gråa skärselden som följer på det svarta helvetet och som ska avslutas med den vita himlen – tar berättarjaget sin tillflykt i ett kloster i Skåne. Alltså: psykiatrin ersätts av religionen? Nja – snarare är Lundberg ute efter att ännu en gång förmedla den upplevelse av akut depression som han utsätts för. När han inte kan betala för sig utför han några enkla tjänster, tillsammans med afrikanen Samuel. På klostret vistas några andra, men han har inte mycket utbyte av dem.

Det handlar om skilsmässan, bristen på pengarna, och den tortyr som livet öser över den psyksjuke. Det som håller honom uppe är kärleken till barnen; de är ljuset, och vägen ut ur mörkret. Han är svartsjuk på sin fru, men förstår – om än mer rationellt än känslomässigt – att hon inte längre är en del av hans liv. Alkohol och tabletter har styrt hans liv.

De många citaten ger relief åt Lundbergs historia, ger den ett gensvar. Påfallande ofta citerar han ur klassisk religiös litteratur, liksom Baudelaire, Rimbaud, och lite Dante, givetvis ur ”Skärselden”. Han antecknar, och berättelsen löper tålmodigt fram genom den tunna boken. ”Roman”, kallar förlaget det, men liksom när jag läste debuten undrar jag om inte poesi vore mer träffande för dessa laddade texter. Det är koncisa nedslag, ibland dråpliga, ibland bråddjupa i sina inblickar i en total smärta. Citaten ger varken tröst eller lindring, och allra minst botgöring.

Det är jobbigt att läsa. Antingen ska man nog sträckläsa eller bara läsa någon sida i taget – för min del fungerar bara det sistnämnda: efter endast ett par av texterna är det svårt att inte själv bryta ihop. Och det är kanske småaktigt att påpeka, men – i februari hamnade jag själv i en hemsk miljö, efter flera dagars brist på sömn med den ännu inte diagnostiserade borrelian och ett sammanbrott utanför arbetsförmedlingen, där jag inte kunde ta ett steg framåt, och kände mig både nedkyld av och nedsänkt i ett kar av olja. Att veta vad ångest är – det är något man inte vet förrän man är närvarande i den.  

Paradoxen hos Lundberg är att ångesten frigör hans litterära skapande. Det är förstås en svår balansgång. Med sina böcker håller han på att skapa en egen nisch eller fåra i den svenska litteraturen, med sina inifrån-böcker. Han tar oss ut ur det privata, med ett skrivande som överskrider det självupptagna och kommunicerar erfarenheter som blir allmän egendom, och som visar hur vi kan dela dessa hemska erfarenheter, att de inte längre tillhör honom enbart.

Lundberg listar exempel på det ovärdiga och vidriga som livet innehåller. Smutsen och äcklet. Religionen har potential att vara frälsande, men reser också många hinder: ”Gud är inte någon tröst, utan ett rytande mysterium i hjärtat av allt.” Eller: ”Tron är ingen sedesam slöja att kasta över världens vedervärdighet, den är att bända bort blicken från overkligheten, att se den bistra sanningen.” Så skriver bara den som vet något om hur svårt det är att närma sig Gud – att tron inte är något som ger svar eller ro eller trygghet.

Självföraktet äter honom inifrån: ”Jag såg ut som en man som försöker kräkas upp sig själv”, som han skriver när han råkar se sin spegelbild. Lundberg har en osviklig förmåga att sätta ord på det fasansfulla. I bildspråket finns en precision som förstärker intrycket att han vill visa exakt hur det är att vara mitt i smärtan, oavsett om man kallar det storm eller ångest eller förlamning. Att säga hur det är – det kan bara göras med liknelser, med bilder, paradoxalt nog: ”Min hälsa byggd på sand som sakta sugs ut till havs.” Nå, må så vara med bildspråket, helvetet är också bokstavligt, och går inte att ifrågasätta. Fast när det är som mörkast finns en befriande humor i de märkliga yoga-övningarna (”kissande hunden”, på riktigt?).

Det är också civilisationskritiskt, och då blir det lätt att dela den uppgivenheten – förtjänar vi inte att gå under, så som vi beter oss för tillfället? Amazonas regnskogar brinner för tillfället, medan vi ägnar oss åt futtiga bekymmer, efemära problem, och agerar som bortskämda barn. Lundberg konfronterar vår fixering vid ytan, vår besatthet av tomheten. Häri närmar han sig den syn som framkommit i några sena dikter av Bruno K. Öjier, exempelvis ”Så få” från Svart som silver: ”allt är en gurglande vask / som svämmar över med en digerdöd av skvaller / och fånigt trams”.

Craig Wards ofattbart snygga typsnitt på omslaget ger den här boken en utsökt inramning. Är det ludd, är det rök, som emanerar ur bokstäverna som står så separerade – så ensamma! – i sin upplösta vithet mot sin svarta bakgrund? Lundberg har skrivit en bok som är både vacker och ful om Skärselden och all den smärta som inryms däri.

Det här är en bok som infriar de stränga krav som Rilke fastslog i sitt Brev till en ung poet, alltså att bara om det är absolut nödvändigt för din överlevnad ska du skriva. Andreas Lundbergs böcker är en fråga om liv eller död. För läsaren är det med tacksamhet de här rapporterna från en tid i skärselden tas emot – med förhoppning att ljus finns ändå, och att vi får en fin fortsättning på detta författarskap, som håller på att utvecklas till något av det bästa vi har.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar