att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 mars 2016

En familjeflickas memoarer, Simone de Beauvoir, Modernista


Simone de Beauvoir är författaren som går sin egen väg. Det är de författarna som orsakar besatthet hos läsare, och jag förstår lockelsen. Det här är något att vilja vara en del av! Men det är också en persona som lätt ställer sig i vägen, och alstrar en förutbestämd läsning, svår att värja sig mot.

En familjeflickas memoarer gavs ut 1958, och kom på svenska tio år senare, översatt av Eva Alexanderson – en översättning som fortfarande fungerar, när den återutges i Modernistas serie böcker av henne (även om de kunde ha putsat longören att "jazzsångaren" hette Al Johnson och inte Jolson). Åsa Moberg har skrivit ett långt och lite rörigt förord. Om Sartre var filosofen, var de Beauvoir mer skönlitterär författare, även när hon skriver essäer. På omslaget är hon okynnigt leende, och sådan uttrycker sig också hennes stil. Spefull, glittrande, bubblande, blixtrande.


En uppväxtskildring. Om att vara ung på 1920-talet, och det är tydligt att inte mycket har förändrats, att det är ungefär samma sak att vara ung nu. Vi kommer nära barnet Simone, även om det är en i hög grad fiktiv skildring, om än hon gör anspråk på sanningen.

På sanningen! Ja, men viktigare än dokumentär verklighet är ögonblicken då vi tar del av barnets utbrott, dess vrede. Hon är splittrad i två delar: dels den bångstyriga skitungen, och dels den genomskådande mogna personen, en individ i vardande som ifrågasätter godtycket, som hela tiden vill vidare in i djupare kunskap. En bottenlös nyfikenhet. Men något värst sympatiskt barn verkar hon inte ha varit.

En väntan på att bli vuxen på riktigt fyller barnet. Där man inte blir undanhållen det viktiga, inte längre blir nonchalerad. Att träda in i sanningens krets, som hon antyder eller skissar fram med denna udda uppväxtskildring. Udda, hur då? Jo, de Beauvoir är ju ingen briljant stilist, egentligen: hon skriver med en otålighet som kombineras med en benägenhet att ge tankarna längre spelrum än de ibland behöver. Men hon skriver också osentimentalt, och så frankt om sig själv att det är nästan genant.

Om menstruation, som hon var helt oförberedd på, om sexualitet, om möjligt ännu mer oförberedd, om pappans teaterdrömmar, om vuxna som glider fram som endimensionella skuggor. Mest utförligt skildras – föga förvånande – pappan: ”Under vår samvaro dvaldes vi i en klarhets sfär där inga sammanstötningar var möjliga. Han sänkte sig inte ner till mig utan höjde mig upp till honom och jag var stolt över att då känna mig som en vuxen person.” I den formuleringen ligger nog hela drivkraften hos henne, det som fick henne att bli så framgångsrik. Att kalla henne vetgirig är en underdrift, men på ett paradoxalt sätt respekterar hon de gem som mamman klamrar fast vid vissa partier i böcker som anses olämpliga för henne att läsa.

Förvisso, när hon redogör för sina insatser i skolan, som mest liknar referat av olika idrottstävlingar, förstår man att här var det viktigt att prestera. ”För att göra faderstyrannen glad?” som Ebba Witt-Brattström brukar antyda? Nja, jag må vilseföras av hennes retorik, men det är inte så mycket tyranni i det faderskap som utövas här, utan det verkar komma från det barn som var Simone. Det är kanske samma sak som det outtalade förtrycket, å andra sidan.

Glupskt suger hon i sig kunskap, med dess avlägsna löften om nytta. Det är ett gissel att göra kunskap mätbar och kvantitativ, för mer handlar det om tillämpning, att låta den bli ett sätt att orientera sig. Däri ligger Simone de Beauvoirs viktigaste bidrag, att hon är en förmedlare av insikter, och däri ligger tjusningen i böcker som denna. Men också värdet i att vara målmedveten. Den som lyckas behöver bara lära sig bita ihop och göra jobbet, och helst sluta vajna.  

Är allt en efterhandskonstruktion? Nä, jag tror att vi generellt underskattar barnet, att det vet mer än vi anar. Uppväxtskildringar är alltid konstruerade i efterhand, även om de i någon mån kan göra sig beroende av dagböcker. Anekdoter levandegörs här. Hon är för övrigt också bra på att skildra barnets naivitet. En efterhandskonstruktion kan det möjligen vara när hon som tonåring kritiserar äktenskapet och förordar fri kärlek.  

Så växer hon upp, blir tonårsförälskad i ”Jacques”, upptäcker alkoholen, men sätter den i relation till lärdomen. Om en bok är dyr spekulerar hon i hur många drinkar hon behöver offra för att köpa den. Hon skriver också ett försvar för kvinnors sexualitet, om abort som en rättighet. Allt är ju en fråga om självbestämmande.

Hon träffar Simone Weil, blir föga förvånande inte så värst imponerad. Simone W slutar kursen i allmän filosofi som etta med Simone B som tvåa – den stackars man som slutar trea är numera bortglömd, men fick han sig ett långt liv skulle han nog känna sig rätt stolt över den placeringen. Och så småningom en Sartre utan förnamn, mest känd för att supa rätt friskt, och sjunga jazzstandards som ”Old Man River”.

Det är arbetet som utgör huvudintrycket, att man inte får något gratis. Som sådan bok är det uppmuntrande läsning, och den kunde gälla som inspiration för dagens unga. Så här kan man också göra! Det finns strikt talat bara en metod: att göra jobbet. Gör man det blir man mindre stressad, mindre jagad av alla plikter och alla krav. I så måtto blir det här en lärobok i effektivitet och i värdet av att behålla sin självständighet. Men också en bok som behandlar värdet i att ha ett öppet sinne, att vara en lyssnare. Simone de Beauvoirs ord är fruktansvärt aktuella: ”jag måste ha ett liv som uppslukar mig. Jag har ett behov av att handla, ge ut mig, förvekliga; jag måste ha ett mål att nå, svårigheter att övervinna, ett verk att fullborda. Jag är inte skapad för lyx.”

Ställer sig personan i vägen? Inte helt, vill jag mena. Det är intressantare att följa hur resonemang föds, att hon sammanställer sin intellektuella framväxt med maskulinitet. Att tänka är att bli man, inflikar hon lömskt som en tidig lärdom. Boken demonstrerar också samvetets framväxt, liksom det politiska uppvaknandet, som grundar sig i den orättvisa fördelningen. Att upptäcka orättvisan – det kommer alltid som en chock, men aldrig som förvåning. Världen är så usel, och det är ju därför vi behöver författare som Simone de Beauvoir.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar