att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 maj 2014

Stoner, John Williams


I slutet av den här romanen som delar namn med huvudpersonen ligger han för döden och den vuxna dottern söker upp honom:
”'Stackars pappa, du har inte haft det särskilt lätt, eller hur?'
Han tänkte efter ett ögonblick och sa sedan: 'Nej. Men det har väl varit mitt eget val.'”
I detta obetydliga lilla ord ”väl” ligger en hel del av den märkliga suggestionskraften i berättelsen, ett lojt resignerande som effektfullt summerar ett liv.

John Williams roman Stoner gavs ut första gången 1965, som en av amerikanens fyra romaner. Den blev ingen större succé, till skillnad från den senare utgivna Augustus som erhöll National Book Award. Men en nyutgivning för tio år sedan orsakade rätt betydande ringar på vattnet, och förra årets lansering i serien Vintage Classics gjorde Stoner något oväntat till en av årets mest omtalade böcker i England, till viss del beroende av en entusiastisk text av Julian Barnes. En succé så formidabel att den nu ges ut av Natur & Kultur i översättning av Rose-Marie Nielsen. Bokens retroaktiva historia påminner till viss del om framgångssagan för John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning, där författaren hann dö innan boken publicerades, och Williams dog ju för tjugo år sedan.

William Stoner föds i slutet av 1800-talet, och hans historia råkar sammanfalla med några dramatiska scenarion i Amerikas 1900-talshistoria, med första och andra världskrig och en depression däremellan, och allt vad det innebär och hur människor påverkas och drabbas. Föräldrarna förväntar sig att han efter de obligatoriska studierna i lantbruk ska återvända till deras gård och ägna sig åt bondeliv, men på universitetet upptäcker Williams filosofi och litteratur, och blir kvar där, så småningom som lärare. Valet mellan att vara kroppsarbetare på farmen och leva det intellektuella livet på universitet: Stoner väljer det senare, och romanen skildrar på sitt stillsamma vis hans stillsamma liv.

Han får ett slags vänskap med två kolleger, tills den ena stupar i första världskriget. Han råkar gifta sig, men äktenskapet blir eländigt, och de får som sagt en dotter, utan att de för makarna avsevärt närmare varandra. Romanen följer tydligt två spår: dels det privata, i äktenskapet, och dels det yrkesmässiga, den avstannande karriären på universitetet, med fienden manifesterad i den puckelryggige snyggingen Lomax. Bataljen dem emellan hör till romanens stora behållningar, speciellt när Lomax favoriserar en ung man som specialiserar sig på Shelley, men Stoner är stenhårt inställd på att även den som ägnar sig åt romantikerna ska kunna något om medeltidens litteratur.

Berättaren håller sig i bakgrunden, skildrar Stoners liv som en regelrätt biografi, och det sker helt utan stilistiska åthävor eller finessrika formuleringar. Det som skapar en ram eller kontur är ju hur Stoner krigar mot Lomax – ett krig som förs medelst lömska utfrysningsmetoder, men detta krig återspeglas i äktenskapet. Stoners hustru Edith är en rejält gåtfull gestalt, som verkar näras av ett hat till den ömklige mannen.

Givetvis handlar det till viss del i god anglosaxisk tradition också om universitet, hur kollegerna och kompisarna Stoner och Gordon Finch ser deras tillvaro som en skyddad verkstad, befriad från omvärldens stoj och opålitlighet. Nog går det att se Stoners tillvaro som lärare som en fristad från den hemska hemsituationen.

Hur märkligt är det då inte att en roman från 1965 förra året av många utsågs till årets bok i England, och att den nog har potential att skapa en del uppmärksamhet även i det Sverige som nästan helt saknar romaner som utspelar sig i universitetsvärlden. Ja, men jag gissar att det inte är alltför svårt att dyka ned i ett slumpmässigt årtal som ligger relativt långt bak i tiden och plocka fram några godbitar därifrån.

Det speciella med just denna klenod är väl hur berörande historien om Stoner är: att berättelsen om hans liv är en sådan bladvändare, när den summerar vad ett liv är, på sitt lojt resignerande sätt. Nä, det var väl inte mycket till liv ändå, men desto mer mycket till roman, får man konstatera.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar