Mullvaden är en utmärkt metafor för personer som går underjorden. Här illustreras hur tunn gränsen är mellan konkretion och abstraktion, när vi talar om mullvadar som de personer som bedriver underjordisk verksamhet, påfallande ofta i spionromaner av John le Carré.
Den nyligt utkomna argentinska romanen Mullvadarna, av Felix Bruzzone, är den första boken på det nystartade förlaget Prosak, med entusiastiska planer att inrikta sig på argentinsk och polsk litteratur. Är det då en äventyrlig spionroman Bruzzone har skrivit? Både ja och nej, faktiskt.
Bruzzone föddes 1976, samma år som militären avsatte Isabel Perón som president. Han är barn till några av de trettio tusen föräldrar som på hemlandets språk kallas desaparecidos, de försvunna, och romanen tar sin utgångspunkt i en namnlös berättare som ger sig ut i sökandet efter en halvbror som han bara har hört talas om på ryktesväg. Så, en politisk roman? Både ja och nej, faktiskt.
Det inleds realistiskt nog, men sedan avtäcks lager efter lager av den igenkännbara verkligheten, och vi hamnar i ett hallucinatoriskt inferno, där intentionen att dokumentärt återge ett händelseförlopp får finna sig i att se sina planer och sin struktur bli strimlade till småbitar. Vår bisexuella huvudperson lever i en relation med en kvinna, men lämnar henne när hon blir gravid, och under sitt sökande inleds en blixtförälskelse med en prostituerad transvestit, tills hon försvinner, och han fortsätter söka, fortsätter bli förälskad. Kanske en kärleksroman då? Återigen, både ja och nej, faktiskt.
Bruzzones uppsåt verkar vara att bryta strukturen mitt itu, det vill säga sin egen romans struktur. Därför ger läsningen allt mer intrycket av att följa någon som befinner sig i fritt fall, med huvudpersonens hudlösa och gränslösa jakt på halvbrodern som ett nav kring allt snurrar. Transvestiten Maira, som han under en kort period lever tillsammans med, misstänks vara den försvunna halvbrodern.
Men det allt verkligen snurrar kring är våldet, som alltid står i givakt i den här romanen. Våldet blir en egen pandemi, och skickligt visar Bruzzone hur enkelt det är att gripa till våld, hur enkelspåriga och endimensionella vi blir när våldet utgör en lockelse. Romanen tecknar ett dubbelt spår: dels det didaktiska och samhälleliga traumat, och dels individens förtvivlade försök att lappa ihop sitt liv utifrån de spillror han har blivit tilldelad.
Bruzzones stil är meandrisk, med förkärlek för långa meningsbyggen, och det bidrar till den klaustrofobiska känslan när vi följer huvudpersonen in mot allt trängre världar, allt mer illvarslande miljöer. Där också musiken sätter stämningen, med några spanskspråkiga bitar som förstärker det ominösa: ”cuando es con vos, siento todo irreal” (när jag är med dig, blir allt overkligt), ”vos sos mi obssesión / quisiera altraparte / vos sos mi destrucción” (du är min besatthet, jag skulle vilja fånga dig, du är min undergång).
I förordet jämför litteraturvetaren Sofia Iaffa med filmer som Pedro Almodóvar producerat, men jag tänker lika gärna på David Lynchs filmer, både i hur musiken lierar sig med intrigen, men också i identitetsförskjutningarna och hur den trygga marken kan rämna under ens fötter. Liksom i flera av hans filmer är det också eld som i en avgörande scen agerar ut det undertryckta våldet, och även här finns män som luktar skog och rök.
En grundtes är att fiktion är påhitt, faktaböcker är sanning. Det är en idiotisk syn, eftersom romanen är en egen kunskapsform. För även om det är drömlikt och surrealistiskt behåller Bruzonne en realistisk skärpa, när han skildrar konsekvenserna av alla som mördats i diktaturens namn: ”jag frågade mig varför militärerna inte bara hade bränt alla kropparna för att bli kvitt dem: ett enkelt sätt för att undvika att människor skulle hålla på med gravplundring eller leta efter vittnesmål hos fiskargubbarna och alla de nyfikna som hade hittat kropparna på stranden efter att havet hade spolat upp dem.”
Så på frågan om det är en spionroman, en politisk roman eller en kärleksroman skulle jag vilja svara att det är en sorglig roman. Huvudpersonens sökande är så ensamt, så skriande renons på framgång, och hans möte med de illvilliga strukturerna river upp sår i ens läsning. Vad som dominerar i den här världen är ödet, och det är som bekant lönlöst att fäktas mot sitt öde.
Förlaget fullgör är ett bra initiativ, där de goda intentionerna bara delvis skyms av några irriterande korrekturfel och en del oönskade inslag i översättningen (främst det flitiga missbruket av frasen ”även fast”). Men viktigare är uppsåtet, för handen på hjärtat: hur ofta läser du nyskriven argentinsk litteratur? Förmodligen inte tillräckligt ofta. En förhoppning är att de fortsättningsvis tar sig an den fenomenala Samanta Schweblin, som Bonniers verkar ha släppt efter blott boken Räddningsavstånd, eller varför inte Pola Oloixaracs Las teorías salvajes?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.