Kerro Holmberg är konstnär och poet. Hon debuterade 2002, och utkommer nu med sin åttonde diktsamling, Öronen i jorden. Här lägger hon sig nära marken, mot en natur som börjat bete sig allt mer besynnerligt, och oförutsägbart, och annorlunda. Ungefär som dikten ofta gör, kunde man tillägga.
Hon är en finurlig poet, i denna titel inte riktigt lika banbrytande som i den förrförra boken, Var är den?, en mini-poetik som kunde läsas i olika riktningar, både bokstavligt och bildligt. Det är en liten bok som rymmer ett stort innehåll, och den är värd att plockas fram för att gång på gång för att förbluffas av de hisnande insikterna som förmedlas. Men det är en fortsatt opålitlig poetik som utforskas i denna mer konforma bok, där du som läser inte tillåts slappna av. Det är ju något av kännetecknet för genuin dikt, att den får dig att vara på din vakt.
Som konstnär arbetar Holmberg med visuella intryck, något som ibland skiner igenom i dikterna, där seendet dominerar. Men det finns en klar dragning också mot ljuden, som också indikeras av titeln, att det är ett lystrande som skrivandet kommit i besittning av.
Många har ägnat sig åt en inventering av den värld som håller på att försvinna inför vår likgiltiga blick. Det är en negativ slags inventering, som påminner om den förskjutning Ida Börjel åstadkom i Ma, när hon ersätter Christensens trygghetsskapande ”finns” med det mer uppgivna ”fanns”. Snart besannas den typen av pessimistiska profetior.
Holmbergs humor är barsk: ”Kyla utan snö är som ironi utan humor”, kan läsas som en kommentar till den globala uppvärmningens icke-vinter, alltså mer en fråga om upplevd kyla än reell kyla. Vad hon visar med denna utsaga, liksom en hel del andra utspridda i den tunna boken, är att humor ska vara olustig.
Hennes skrivande rör sig också mot de minsta enheterna, i en språklig vantrivsel. Hon skriver om virus och distans, i uppgivna reflektioner kring Corona-året 2020. Här finns också en begravning, där mammans död passerar genom ett stillsamt, undertryckt ursinne. Det är en bok där det meditativa sammanställs med det uttrycksfulla:
Gråsolen stinker svett
Inte förrän alt är slut är det för sent
att tvinga sig till att utföra
den insats som man är värdig
I naturdikterna kretsar Holmbergs tillförlitliga blick över naturen: det är hagel, sjöar, blåmesar, molnryggar, skogar, för att ta några exempel från en enstaka dikt. ”Det är ett avskedets limfilt över allt”, kan en rad stå separerad från sin omgivning, och det är gott om sådana starka rader lite varstans.
Holmbergs osvikliga rytmkänsla kan föra tanken till Ekelöfs suggererande okonventionella rytm. Även här samsas idyll och vanvett i samma ögonblick, och görs så nära förbundna, i klarsynta kadenser. Så kan man läsa den här boken som en uppgörelse med vår inbilska strävan mot något bättre, att vi inte lärt oss nöja oss med det vi har framför oss. Det borde duga:
Vi kom aldrig till den vackraste platsen,
vi var redan på den vackraste platsen
Du är så vacker att du inte får plats på bild
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.