Eufori. En roman om Sylvia Plath, Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand

Det är en svår uppgift att skriva en roman utifrån en författares liv. Per Odensten försökte skriva om Emily Dickinson, Eva-Marie Liffner om systrarna Brontë. Sara Gordan försökte skriva om Hjalmar Bergman, Ernst Brunner om Edith Södergran. Elisabeth Hjorth och Jessica Kolterjahn försökte båda skriva om Karin Boye. Och så vidare. Och ingen av dem har lyckats särskilt väl.

 

När Elin Cullhed skriver romanen Eufori om Sylvia Plaths sista år i livet har hon oddsen emot sig. I början av 2000-talet skrev Kate Moses den mediokra romanen Övervintring, med samma upplägg, att skildra den svåra sista tiden. En ytterligare omständighet som komplicerar Cullheds uppgift: behövs verkligen den här romanen?

 

Konsekvent förhåller hon sig till just det sista året, med det förlopp som kan följas i någon av de många biografier som skrivits: sonen Nicholas föds, Sylvia och maken Ted ägnar sig åt trädgårdsarbete, han flirtar med en av grannarnas tonårsdöttrar (förmodligen mer oskyldigt än det framstår som här), de skaffar bin och hon börjar rida hästen Ariel samtidigt som han inleder en affär med Assia Weevil. Cullhed låter Plath kalla ”Assia Devil”. I verkligheten – glöm inte att Plath är poet – gavs hon det mer fyndiga öknamnet  ”Weavy Asshole”, där adjektivet weavy bildas av substantivet weave som betyder stulna kläder: alltså en som plundrat någons garderob. Sedan flyttar de isär, och hon får ta hand om barnen själv fram till självmordet i februari året därpå.

 

Cullhed vill nå fram till den autentiska rösten hos Plath. Den kan spåras till de dagböcker hon förde, men också i dikterna, och det finns anspelningar till dessa källor. Oundvikligt blir det ett förhållningssätt som tar henne nära ibland, samtidigt som det ibland fjärmar sig från den här unika rösten och mer låter som en kreativ tolkning, en fantasifull bearbetning. Lika oundvikliga är spekulationerna, och sällan har väl litteraturhistorien lämnat fältet så här fritt för spekulationer – inte minst eftersom Hughes passande nog försnillade de dagböcker som hon skrev under sina sista månader.

 

Ett problem med den här typen av romaner är väl att Cullhed ibland känner sig nödgad att docera, något som märks i replikväxlingar som mer liknar wikipediareferat än dialog mellan två verkliga personer. Att ett förtroligt samtal mellan ett äkta par skulle benämna vänner med förnamn och efternamn är en eftergift åt läsaren.

 

Olyckligt nog lånar karaktärerna ibland begrepp från vår tid. Det är inte rimligt att Plath till exempel drömmer om ett ”releaseparty” för sin roman (i synnerhet inte när den utgavs under pseudonym). Det är en fin tanke, att uppdatera Plaths 50-talsjargong till nutida svenska, men det betyder inte att det låter bra när det genomförs. Och även om det är vilseledande kan det väl vara lite gulligt när Plath vid ett tillfälle alluderar på en fras av Edith Södergran, fast vill vi ha en gullig Sylvia Plath?

 

Engelskan smyger in så många anglicismer att ofta ger romanen intryck av att ha översatts från engelskan, som ”miljondollarsleende”, ”det fanns ingen där att höra”. Då skär det sig även med halvöversättningen ”fanflicka”, liksom flera ord som verkar ha glömts av vid den översättningen, ord som ”wife”, ”pussy”, ”genius”, ”gosh”. Några missförstånd kunde ha undvikits (en backlash är något annat än en backstory). Ted nämner den engelska versionen av Boyes roman Kallocain: den kom först 1966. Samma år för övrigt som Julia Kristeva tog ordet intertextualitet i bruk, vilket gör det anakronistiskt att han använder det fyra år tidigare. Och när Sylvia inför Al Alvarez säger att hon blivit ”autofiktiv” använder hon ett begrepp som inte lanserades förrän på 70-talet. Det blir också missvisande att Plath kallar sin sadomasochistiske älskare Richard Sassoon för ”anemisk”.

 

När Plath ser sin dotter Frieda äta bacon tänker hon: ”Hon kommer överleva oss alla.” Tänker man verkligen så? Är det inte snarare efterhandskonstruktionen som tänker åt henne? Plath dog 1963, Hughes 1998, Nicholas 2009, medan Frieda verkligen lever fortfarande – och hon skulle nog inte välkomna Cullheds roman, med tanke på hur bittert hon kritiserade filmen Sylvia som gjordes i början av 2000-talet. ”They think I should love it – / Having her back again, they think / I should give them my mother’s words / To fill the mouth of their monster, / Their Sylvia Suicide Doll”.

 

Det problem som nämndes i inledningen blir en hämsko. Romanen måste förlita sig på biografin, och det blir en halvmesyr när det finns så mycket att redovisa. Ändå lyckas Cullhed ibland gestalta saker på ett bra och trovärdigt sätt. Det gäller hur Plath försöker domptera sin ångest, som ikläs form av varg och demon, likväl som hur hatet mot allt engelskt uttrycks. Det är en komplex roman med hög ambitionsnivå. De otrevliga sidorna finns med, liksom ambivalensen, svårigheten att förhålla sig till verkligheten, och den plågsamma relationen till Ted.

För det är om något styrkan med romanen, hur skickligt Cullhed visar kärleksförhållandet mellan de två, hur starkt det ömsesidiga hatet och kärleken bundit dem samman efter sex års äktenskap. Men det här förhindrar inte att frågan infinner sig: är det verkligen nödvändigt att ta omvägen över till de biografiska människorna Sylvia Plath och Ted Hughes för att förmedla detta, och varför kunde det inte ha skildrats utan denna förankring i den redan kända historien?

 

Med det sagt blir Plath en farlig anrättning av ensamhet och rädsla, där stolthet och självförakt tillåts kampera i intim samvaro. Hybrisen är en hydra: den ger dig en skön arrogans, men också misstankar om överskattning. Hon blir en jobbig person som ställer orimliga krav på sin omgivning. Jag kan under läsningen inte heller avstå från att spekulera vad som hade hänt om Cullhed i stället hade valt att skriva ur Ted Hughes perspektiv (som nederländska Connie Palmen gjorde 2015 i romanen Jij zegt het): hur hade bilden av Plath sett ut då?

 

Omslaget visar något som kan vara en bröstvårta som sprutar mjölk eller en vulkan som sprutar lava. Båda tolkningarna är passande, eftersom romanen i hög grad handlar om amning och mjölkstockning. I Heather Clarkes biografi från i fjol är Plath dock mer röd komet än vulkan. Man kan också se omslaget anspela på titeln till Plaths enda roman, Glaskupan.

 

Jag är missnöjd med den här romanen, men tycker ändå att den fungerar som halvmesyr betraktad. Att läsa romaner ska inte behöva vara en lektion i felfinneri, och i viss mån kan väl konstnärlig frihet tillåtas en viss stretchning. Det är också tänkbart att mitt omdöme sjunker en smula eftersom jag för skolans räkning parallelläser den med Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som ju lyckas göra något mer spännande när en verklig person blir fiktiv gestalt. Orättvist eftersom den romanen har djup efter djup – liksom få andra svenska romaner, där väl endast Almquists Drottningens juvelsmycke kan mäta sig med den – medan Eufori är för mycket yta, för mycket distans.