att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 maj 2017

Var är den, Kerro Holmberg, Pequod Press


Först ser jag det inte. Det är hjärnan som spelar mig ett spratt – som vid all läsning, att den fyller i utifrån tidigare läsningar. Men ordet ”är” i titeln är uppochnedvänt. Vem blir förvånad? Här gäller det att vara på sin vakt, tänker jag.

Var är den lyder titeln på Kerro Holmbergs nya diktbok. Hon har tidigare gett ut fem diktsamlingar under 2000-talet, och är även konstnär (väldigt bra sådan). Det uppochnedvända visar sig i hur boken är utformad. Högersidorna är uppochnedvända, och därav blir sidnumreringen oortodox, med en första del från sid 1-78, där boken slutar? – nej, du får vända den uppochned för att fortsätta, med en andra del från sid 79-151. En loop, står det i förlagstexten, men det kan ju kvitta vad man kallar det – det är något som i vilket fall gör något med min läsning, något (meta)fysiskt.

Varje dikt består av en mening, ibland kort, ibland längre, och alltid en fråga, inledd ”Är den …” Vi är så skolade i att söka svaret, att vi kanske lite till mans glömmer att det fanns en fråga. ”Den” måste betyda något. Det är lätt att tänka sig att det rör ”livets mening” (den mest meningslösa av frågor).  

Holmbergs frågor påminner om vad poesin sysslar med – att ställa frågor. Ofta reagerar jag med ett instinktivt ”ja!” efter frågorna. Några exempel:

Är den på perrongen där jag inte vet vad jag väntar på men där väntan är så intensiv att jag mår illa?

Är den i att det aldrig går över?

Är den i den isvakskalla ångest som sipprar genom drömmen och får mig att kämpa som en galen för att nå vakenheten?

Är den hos den tillplattade och torkade spindeln som faller ur boken som en bokstav på flykt?  

En livshistoria, kanske. Där meningen skapas eller åstadkoms successivt. Meningen med livet, meningen med poesin … Ja, bara det enkla i att ställa frågor. Den – meningen – är ändå så undflyende att kunde vi gripa tag i den vore den inget att ha. Ungefär som med Gud: vad skulle jag med Gud till om Gud fanns hos mig? Därför saknar det ju helt betydelse om man ”tror” (på Gud, på livet, på poesin) överhuvudtaget. Dessutom är min mening ändå aldrig din mening.   

Det här är dikter som berör det stora och det lilla livet. Det finns en list i hur dikterna varierar frågorna, från iskall ångest till absurt löje. Holmberg visar att man kan tappa sugen ibland, men aldrig ge upp. Att uthärda – det är allt vi förmår, och borde nog också vara allt vi begär. I själva upptäckten av vilken resurs vi har.

I några av dikterna etableras en panik. Paniken är i grunden formlös, men här ges den ett fundament. Dels paniken över de egna bristerna, och dels paniken över världens djävlighet. I glimtar finns en politisk indignation, som fungerar så effektivt tack vare det fragmentariska anslaget, att dess utsagor inte behöver nyanseras. Som tankeväckande inslag blir de ändå starkt fordrande.

Det finns så mycket att ta fasta på i de här dikterna, att använda för att gå vidare i sin analys av sakernas tillstånd – på individuell och på strukturell nivå. Dikt som bara reproducerar en bekant världsbild är ju inget att ha: Kerro Holmberg lyckas nå nya tillstånd med sina ibland oroliga frågor. Men att kalla en bok för ”tänkvärd” låter lite förnumstigt. Fast det är ju vad som sker med min läsning: att jag tänker vidare, att jag inte nöjer mig. Så uppfattar jag också ”den” som en frånvaro, att Holmberg visar att ”den” finns i minnen (de hyperskarpa minnena), i det som inte längre finns. Därför behovet av vår skärpta uppmärksamhet. ”Den” finns också i motståndet, i hoppet – i det oväntade.

Jag vänder boken. Jag vänder tanken. Vänder dikten. Det är något nytt där. Och detta nya är, slutligen, ofta väldigt humoristiskt. Det här är också en väldigt rolig bok, på det oroliga plan den befinner sig: ”Är den i förvirringen som kunde kallas djup om det inte vore så osynonymt med den typ av illamående den orsakar?”

Det här är klart bättre än många av de andra svenska diktsamlingarna från i år, många av dem betydligt mer omtalade (det vill säga: recenserade). Tyvärr riskerar den här sobert formgivna boken att hamna i skymundan, vilket vore synd. Det är sällsynt med så uppiggande läsning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar