Efter två lite ojämna böcker utkommer nu poeten Elisabeth Berctholds tredje diktsamling Modersmyter. Att kalla de tidigare böckerna ojämna är måhända en aning orättvist: jag har uppskattat dem för att de vågat ta risker, och stakat ut nya vägar för en gurlesk poesi med ambition att ifrågasätta och kullkasta stereotypa normer. Speciellt de gulligt groteska dikterna i debuten Marialucia bär jag med mig som anarkistiska verktyg avsatta att nedmontera en skadlig verklighet.
I Modersmyter fungerar berättelser om fyra generationer kvinnor, som speglas av ett antal kvinnomyter, som Artemis, Eos, Athena, Atropos (googla om du inte känner till dem). Kvinnorna är Elin med dottern Ines, mamman Monika/Monnie, samt mormorn Eivor. Utifrån deras livshistoria tecknas murriga födelseberättelser.
Om det finns en viss vaghet i hur myterna framställs är det frustrerande bara till en början, men mer vägvinnande i längden. Det som föds fram är märkliga språkskapelser, och dikterna kretsar gärna kring munnen, kring vad som utgår därifrån, och vad den har för funktion.
Dikterna är skrivna på en säregen rytm, som inte riktigt liknar annan svenskspråkig poesi, i hur den knixar fram sin besvärliga radfall. Det är en bruten rytm som saknar den förtröstan som finns i till exempel Rut Hillarps ohyggligt resoluta dikter. Men den saknar också den obevekliga linje som tecknas i Ann Jäderlunds dikter i främst Vad hjälper det en människa …, vars teknik med kursiveringar och spärrningar av ord imiteras till punkt och pricka av Berchtold, i synnerhet i de fyra sista dikterna, som utseendemässigt ser ut att ha lyfts direkt från Jäderlunds bok.
Hur säreget? Så här säreget:
kid hind hund barr kaninteckningens pluttar jorden brun
blottar R O T K N Ä T vi pärlar vid pälskransen
gnida fuktrida styva hjortronsmaken
honbrunst tikkind hind vid hind ringlande runt det bjudna
Som synes är det som om vi har att göra med ett förfrämlingande ned på lexikal nivå, och det påverkar läsningen, som hackar – bryts. Versalerna ges också en egen dignitet i dikterna. En viss justering krävs för att uppskatta de här tilltagen. Då framträder kryptiska levnadsteckningar, ett narrativ kring kvinnoblivande, och en självbiografisk skrift som luckras upp, som blir surrealistisk och gränslös.
Vetenskapen uppställs som en kontrast till det naturgivna och skogsnära. Vi befinner oss i skogen, i det mörka, där det med Frostensons ord ”ler så mörkt”. Berctholds dikter upprätthåller en pendling mellan det abstrakta och det konkreta, och hon växlar också modus mellan patientjournalens knastertorra prosa med lyriska exkursioner. De mytologiska sektionerna ger en paradoxal förankring i en mer påtaglig verklighet, med referenser till kiss, bajs, blod, svett, ruttenhet, spyor och flugor – mycket kroppslighet och äckelkänslor.
Så blir en dikt som utgår från stridens gudinna Athena en ren våldsdikt:
skam över Suggorna de stumt babblande falska
moderhororna
ett stycke ruttet kött m a r o r
bränn dem från sitt öde
Säga vad man vill: stark dikt blir det när Bercthold växlar spår mellan ängar och blommor som infiltreras av skräcksyner. Man kan fråga vad det tillför. Samtidigt: när hon skriver sina mest blixtbelysta rader, som ”vackla / fall / knyt barnets sköra tråd / i lågor av mörker”, då upphör alla invändningar. Kanske det här är en mindre ojämn, en mer övertygande bok än de tidigare två. Kanske det är så enkelt att här finns ett mer självständigt förhållande till den tradition av mer eller mindre medvetna gurlesker som dessa dikter anknyter till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.