Är mor död, Vigdis Hjorth, översättning Jens Hjälte, Natur & Kultur

Ingen kan anklaga norska författaren Vigdis Hjorth för att sky de svårare ämnena. Genombrottsromanen Arv och miljö handlade om övergrepp inom familjen, fysiska och psykiska övergrepp, om skam och rättvisa, om livslögner och upprättelse. Den slog an så stort också i Sverige, och nu utkommer på kort tid en fjärde titel översatt till svenska.

 

Är mor död tar på flera sätt vid efter Arv och miljö, i sitt konsekventa inringande av smärtpunkter. Krutröken efter Johannas uppbrott från familjen har haft 30 år på sig att lägga sig. Efter att ha gått juristutbildning och slagit sig till ro i ett tryggt äktenskap bryter hon sig loss, gifter sig med en konstnär och flyttar till USA och bildar familj, med familjen på behörigt avstånd. Hon kommer inte ens tillbaka till pappans begravning. Salt i såren strös när hon som konstnär ställer ut målningar som mamman och systern menar skandaliserar och skämmer ut dem.

 

Nu ska en stor retroaktiv utställning planeras i hemlandet, så då åker hon tillbaka inkognito. Hon stalkar mamman, blir allt mer besatt av kontaktsökande. Perspektivet växlar mellan den snart 60-åriga Johannas nuvarande läge i hemstaden och barnet Johannas upplevelse av en uppväxt där föräldrarna allt mer distanserade sig från henne. Nu har hon också dåligt samvete gentemot systern, men det är ett samvete som ibland mutas och tiger då hon tänker på hur systern valt sida i konflikten.

 

Det upplevda missnöjet är Hjorths specialitet, utöver den intima anknytningen till Ibsens teman om livslögnen och frigörelsen, och dess konsekvenser, om plikt och ansvar och lojalitet, om de svåra livsvalen och vår otillräcklighet i relationerna till andra. Här finns också en kort inflikning av Vildanden. Hjorth skildrar skickligt hur Johannas konstnärskap blir en metakommentar till romanen, med sitt blottläggande av familjekonflikten.

 

Man förlåter aldrig sina föräldrar, heter det ju: ingen borde bli dömd till att leva. Med suveränt handlag förs vi vidare längre och djupare in i den labyrint av motstridiga känslor som Johanna brottas med. Hjorths metod att älta är en vattendelare, som säkert många stöts bort av. På ett ytligt plan är det statiskt, och man kan anklaga Är mor död för att vara en roman där ingenting händer, att den är tröttsamt monologisk.  

 

Men undersökningen av skamfyllda och pinsamma saker gör ändå romanen så oerhört läsvärd, och man hamnar i ett järngrepp, där Johanna rör sig mellan olika ytterligheter. Än ömkar man henne som förskjuten dotter, än stör man sig på hennes skitjobbiga oförmåga att släppa taget om ett förflutet som inte går att ändra på. Det är länge oklart vad hon försöker uppnå genom att träffa mamman igen efter så många år, då hon helst inte vill ha en känslomässig konfrontation: ska de prata om vädret?

 

Åtskilligt har sagts om hur Hjorth, med den norska benämningen”verklighetslitteratur”, har åsamkat skada i hennes privatliv, där efter Arv och miljö systern Helga Hjorth gav ut sitt genmäle året därpå, Fri vilje, där anklagelserna om incest tillbakavisades. Snarare än att fokusera på det skvallrigt privata kan man se Är mor död som en kommentar till modersrollen i mer generell mening. Det blir då inte konstigt hur Johannas konst får ett större genomslag utomlands, där de kan ses som just allmängiltiga kommentarer till en erfarenhet som delas av oss alla – för medan det finns mycket som skiljer oss människor åt, så har vi alla en mor.

 

Det Hjorth främst visar är hur ambivalent modersrelationen är. Johannas känslor skiftar, och genom hela romanen fungerar synen på modern som ett öppet sår, efter så många år. Och liksom Bergljot är Johanna en skitjobbig person, en som naglar sig fast inte bara i moderns undflyende klänning utan också i läsarens medvetande. Men det som gör det till något mer än ältande är hur Johanna skärskådar också sig själv, att hon vågar sätta sökarljuset rätt in i sitt eget inre. Så gör bara den som är utrustad med tillräckligt mod. Därinne hjälper det ändå inte att vi intellektuellt godtar Marcus Aurelius råd i Självbetraktelser, om vi känslomässigt förnekar dem: ”Frimodig skall du vara, du behöver ej den hjälp som kommer utifrån och den trygghet som andra kunna skänka. Stå upprätt själv, låt inte andra upprätthålla dig.”

Det blir en roman om ensamheten som både potential och hämsko, ett slags nyanserande av Ibsens berömda utrop att den starkaste människan i världen är hon som står som mest ensam. I glimtar förmedlas hur föräldrarna har dödat sin dotter, det vill säga sabbat hennes känsloliv, och vilken makt som ligger i föräldrars händer. ”Jag kom hem för att söka och den som söker hon finner, men inte det hon söker efter”, tänker Johanna, och det är förstås sorgligt hur oinfriade alla våra förväntningar måste bli. Det finns också ett förslag till orsak, som utreder varför vi inte kan nå försoning:, men också pekar ut det självförvållade: ”lidandet är de länkar som väcker den magiska vällust lyckan aldrig kan skänka.”

 

Jens Hjälte är den sjätte översättaren av Hjorth efter bland andra Gun-Britt Sundström, Stewe Claeson och Ninni Holmqvist. Han gör ett gott arbete, inte minst när han ställs inför svårigheten att måsta behålla bergenskans dialekt (fast svenskar borde känna till att de säger ka i stället för hva). Någon gång skiner ändå norskan igenom, som i frågan ”är du glad att bli färdig?”, som väl är en mindre tänkbar fråga än ”känns det bra att vara färdig?”

 

Men det är små anmärkningar i en roman som spänner över 350 sidor. Det är precis som vanligt hos Vigids Hjorth. Hennes prosa är sårig, trasig, orolig, och krampaktigt håller hon fast sin läsare, med sin envetna granskning av familjen som slagfält. Under läsningen finns ytterst få vilopauser. Hela tiden görs Johannas kamp delaktig, och blir min kamp – även jag tvingas konfrontera de besvärliga känslor som Hjorth lägger fram.

 

Det är vanligt att man brukar säga att litteraturen inte ska vara en spegel utan ett fönster, men jag tror det är ett felslut att kategoriskt söka böcker som pekar ut andra världar. Hjorth skriver romaner som ständigt tvingar dig att vända blicken inåt, och då fungerar de som liknande speglar som framställdes av förebilden Ibsen, men även av en författare som Virginia Woolf, som också hade svårt att väja för allvarliga och krävande ämnen.