Belarus omkullkastat, Dmitrij Strotsev, översättning Dmitri Plax, Rámus

Rykande färsk utkommer nu Dmitrij Strotsevs bok Belarus omkullkastat, en politisk dikt som tar de folkliga protesterna som utgångspunkt för en närgången och detaljerad genomgång av övergreppen från statsmakten. Den första dikten är från juni i fjol, den sista skrevs strax innan julafton, men merparten är från augusti-november.

 

Det blir då en dagboksdikt, ursprungligen publicerade på facebook. Vi känner Strotsev sedan tidigare på svenska i urvalsvolymen Adams tystnad. Han skriver en dikt som kombinerar det politiska ursinnet med andlighet. Nu har ursinnet vunnit herraväldet över tonfallet.

 

Shelley skrev under romantiken den politiska diktens kanske mest lyckosamma enskilda verk, ”The Masque of Anarchy”, från säkert avstånd i exil. Den inleds också med visst dåligt samvete: ”As I lay asleep in Italy”. Strotsev skriver sina dikter mitt i kaoset, inifrån och på hemmaplan. I sitt efterord nämner Marie Lundquist resor till Belarus, där hon fått frågan ”vad gör ni?” Det är en fråga som aktualiserades i höstas. För bara en månad sedan utgav Ariel Strotsevs pamflett Belarus: motståndets konst. Med andra ord: det saknas inte möjligheter att sätta sig in i vad som sker i vår geografiska närhet.

 

Lundquist tar upp poesins unika förmåga att yttra sanningar som får makthavarna att darra. Fast gör de verkligen det? Jag vill gärna tro henne, men av allt att döma verkar tiden då konsten kunde förflytta berg vara förbi.

 

Men det är inte något som hindrar att man ska läsa Strotsevs dikter, raskt översatta av flitige Dmitri Plax. Rámus bok ger intryck av hastverk, men det förstärker det akuta ärendet, med ett provisoriskt omslag som inte riktigt ser färdigt ut (något man försynt ber om ursäkt för i pressutskicket: rimligen är mitt primitiva recensionsexemplar inte helt rättvisande).

 

Strotsev blir ett ögonvittne till de avskyvärda händelserna i hans omgivning. Det är våldtäkter, övergrepp, skändningar, där grovheterna skildras utan pardon, bokstavligt och oförbehållsamt. Själva kyrkan skändas, och med bitterhet går Strotsev igenom den brist på hjälp han upplever utifrån.

 

Samtidigt spirar hoppet, och protesterna kuvas inte trots alla påtryckningar. Inrikesministeriets specialstyrka OMON härjar, och ibland är förtvivlan det enda som är uppenbart i den kör av missnöje som yttrar sig:

 

                      dödsrosslingar

                      från de av OMON-drägg

                      hängda i parkerna

                      de levande begravda

 

                      detta är inget massevenemang

                     

                      det är mitt lands ituslitna livmoder

                      kören från mitt folks födelsetrauma

 

Just förmågan att ge röst åt kollektivet blir den här bokens stora insats, att Strotsev ställer sin egen röst åt sidan i dikterna. Det vi då hör är den samlade protesten, där det är svårt att inte drabbas av ögonblicksbilderna:

 

                      belarus omkullkastat

                      av en framrusande pluton

                      blod

                      rinner på marken

 

I några av dikterna finns rim, som ter sig opassande, ungefär som att skönheten besöker ett slagfält. Då kontrasteras det ohyggliga med det vackra, men det är som att rimmen inte lyckas ge dikterna något lyft, utan mer liknar påminnelser om det gagnlösa i att skriva dikt när ens värld slås i bitar. Hellre då de icke-poetiska rapporterna, skrivna i ett själlöst tillstånd.

 

Det är ändå hoppfullt med den folkliga resning som sker, där Strotsevs motståndsdikt visar att även de som slås omkull kommer att resa sig – likt den massa som Shelleys dikt så övertygande frammanade för drygt 200 år sedan:

 

                      Rise, like lions after slumber
                      In unvanquishable number!
                      Shake your chains to earth like dew
                      Which in sleep had fallen on you:
                      Ye are many—they are few!