att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 aug. 2015

Adams tystnad, Dmitrij Strotsev, Rámus



Den vitryske poeten Dmitrij Strotsev förmedlar försynta insikter från vanmaktens land.  Det är värt att åka dit för den som är intresserad av en värld mycket olik den svenska.

Vitryssland är det sista europeiska land som har kvar dödsstraffet. Det är en underlig mening att skriva, ungefär som att påstå: ”I San Marino finns enhörningar.” Vad händer om en intellektuell offentligt protesterar mot detta omänskliga straff?


Frågan aktualiseras när jag läser Dmitrij Strotsev, vitrysk poet som nu utkommer i Dmitri Plax svenska översättning, med samlingsvolymen Adams tystnad. I dikten ”Argument och fakta” förekommer en försiktig kritik. Kanske den kan anklagas för att vara för urskuldande.

Det är å andra sidan lätt att säga för den utomstående, vi som inte behöver ta konsekvenserna av vår stolta opposition. Strotsev skriver på ryska – också det ett politiskt ställningstagande, menar Per Bergström i ett inkännande efterord, som tecknar den deprimerade situationen i det nutida Vitryssland och ger bakgrund till landets historia. 1937 avrättades drygt hundra författare och konstnärer, på Stalins befallning.

Som ryskspråkig författare saknar Strotsev en naturlig tillhörighet i sitt hemland. Han har ingen tradition att förhålla sig till. Nu skriver han dikter som kännetecknas av inlyssnandet. Han behandlar allvarliga problem med lätt hand, men det är en lätthet som inte slätar över.

Det kan handla om att hålla avtrubbningen borta, att inte vänja sig vid bekymren och inte låta sig bedövas av dem. Han tar itu med individens sorg och vanmakt, och skapar miniatyrer av bävande önskningar.

Dikter som inte heller saknar självrannsakan: ”Det är inte så att jag är / den kloke bland de dumma / den starke bland de svaga / den gode bland de onda / saken är den att jag / behöver / andras mörker / för mitt ljus”.

Är det cyniskt att skriva så? Är det en parasits bekännelse? Återigen kan frågas vad vi i det ombonade Sverige har för rätt att döma. Strotsev problematiserar sin roll, ifrågasätter vad han sysslar med. Befriande nog tar han sig an en verklighet utan några naiva skygglappar. En verklighet där du somnar in och kan vakna i en fångtransport på väg till GULAG, eftersom tiden har stannat i den värld han lever i. I det här urvalet finns gott om sådana ögonblick, där små justeringar sätter världen i ett annat ljus. Bistrare, men också sannare.

De korta berättande dikterna ger insikt i det dagliga livet i Vitryssland, och kan läsas som nödvändiga reportage från insidan. Svetlana Aleksijevitj har strött lovord över honom, kanske är det därför han tackar med en dikt tillägnad henne. Men det är inte för den, och kanske inte heller för dödsstraff-dikten du skall läsa honom.

Läs honom hellre som ett vittne från en tillvaro som inte bara avrättar människor, utan också tar kål på nåden, optimismen och livsviljan. Genom dikterna skär en underförstådd religiös grundton som skänker allvar och äkthet. Därmed ges rikliga tillfällen att beakta de orättvisa villkor som den här världen fortfarande tillåter.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/8 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar