Omslaget. Än en
gång är det med ett spektakulärt omslag Helena Österlund presenterar sig och
exponerar sig. Så var det med fjolårets bok Min sårbara kropp, som var nästan makalöst självutlämnande, en bok jag lite
naivt spådde att det skulle bli debatt om. Debatten uteblev beklagansvärt nog i
stort sett, men nu har hon redan utkommit med en fortsättning.
Att spegla sig i någon annans vatten har ett omslag som är en pastisch på
en av Sara-Vide Ericssons mest kända målningar, ”Liar VI”. Romanens Helena
kontaktar konstnären, som får samma funktion som Helena Billgren hade i
föregångaren. En samtalspartner. Det visar sig finnas likheter i Helenas och
Sara-Vides konstnärskap, men också i deras bakgrunder. Båda har brutit med sina
mödrar.
Min sårbara kropp handlade till stor del om hur Helena
utforskade sin sexualitets gränser. Det fortsätter i viss mån, men det är inte
lika utmanande nu, inte lika utlämnande. Det modiga utforskandet fortsätter,
men nu mer inriktat på kvinnligheten, och den roll som siren som funnits
tillgänglig. Hon skriver om sirenerna hos Homeros Odysséen, de som med sina förföriska röster lockade sjömän till
fördärvet. Helena identifierar sig starkt i denna roll. Vill vara den kvinnan:
den farliga förföreskan.
Men hon menar sig
sakna sirenernas skönhet, liksom deras sångröst. Mer liknar hon sig vid
harpyan, den omättliga sexuella varelsen som väl med Kristevas terminologi
kunde kallas abjektet till sirenen. Det
planlösa skrivandet visar sig leda Österlunds slagruta mot en genuin utredning,
en sökande skrift som vägrar fixera slutsatser, utan stannar vid sina
konstruktiva och fruktbara frågor. Där vardagsbestyren blir gagnlösa försök att
hålla ihop tillvaron. I sina fiktiva böcker har Österlund tidigare skrivit i
gränslandet mellan saga och psykos, och här tar sig de riskabla
transformationerna in i privatlivet. Transformationer som är farliga, ja, men
också nödvändiga.
Först tänker sig
Österlund skriva en novell, men det blir något annat. En bok om Sara-Vide
Ericsson? Bara inledningsvis. Mer och mer tar idén om sirenen över. Likaså
några spännande möten med ett av litteraturens mest suggestiva spöken: Stephen
Kings Carrie White, som Helena diskuterar bland annat moderskap med. Det blir
också en diskussion av fångenskap, utifrån hennes roll som älskarinna åt Lukas,
som vi känner igen från den förra romanen.
Lukas är Helenas
stora kärlek, och i en vacker – men också sorgsen – bild tillämpar hon en
liknelse från Strindbergs Fröken Julie.
Österlund skriver om grönsiskan i pjäsen – den som väger 12 gram, berättar hon
häpet – och klichén om buren som ska fästa fågeln symboliskt vid karaktären
Julie. Ja, men också Helena upplever sig leva i en bur, och det blir en gångbar
tolkning – buren som ett livsvillkor. Hur hon inte kan undkomma detta öde, att
ständigt krypa in i olika burar, när hon inleder relationer. Kanske det är
därför hon föredrar de sexuella möten som inte involverar kärlek. För då får
buren mer kontur.
Sirenen, harpyan,
monstret. Även varulven tillhör de varelser som Österlund avhandlar, initialt
utifrån en annan av Sara-Vide Ericssons målningar. Ett av syftena är att utmana
den traditionellt inställsamma kvinnligheten. Det stora såret är saknaden efter
modern, som juxtapositioneras i saknaden efter Lukas. I viss mån skriver hon en
kärleksroman som är lika omöjlig och lika olycklig som Hjalmar Söderberg gjorde
med Den allvarsamma leken.
Det är ett geggande
i det egna som Österlund ägnar sig åt, men det blir inte självupptaget. Den
narcissism som titeln indikerar är bara halvt bekräftad. Det hon vill är att
inkludera sin läsare, som när hon skriver:
Hur mycket sorg kan en
människa ha?
Hur mycket sorg som helst.
Jag är en den människan.
Är du?
Den typen av
appeller slår an något hos läsaren, gör åtminstone mig delaktig. Den förtvivlan
som den förra boken gestaltade fortsätter verka, och hon fortsätter skriva
ärligt, naket, modigt. Det är inte mindre desperat, inte mindre förtvivlat. Man
kunde säga att det är ett unikt skrivande som sopar banan med annan autofiktion
och de trendiga sexskildringar som vi kunnat läsa de senaste åren.
Än en gång visar
Österlund med sitt skrivande att hon tillför något nytt. Hon skriver i dialog
med läsaren, vill diskutera förbehållslöst de saker som annars gärna tigs ned.
Jag var en aning skeptisk till Min
sårbara kropp när den anlände i början av förra året, tyckte den gick för
långt – men samtidigt ägnade jag resten av året åt att tänka på den, och
landade nog i slutsatsen att det fanns ytterst få svenska romaner som var
bättre. Att spegla sig i någon annans
vatten är en värdig uppföljare – just därför att den fortsätter bejaka det
instabila och för att den visar en huvudperson som är helt oskyddad, sårbar och
en företrädare för något av det modigaste jag läst inom svensk prosa någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.