Natten till den 12
juni 2016. En tungt beväpnad ensam attentatsman kliver in på nattklubben Pulse
i staden Orlando, Florida. Under några timmar belägras klubben, och han
avrättar 49 män och kvinnor innan han själv skjuts ned av polisen. Det är den
dittills största masskjutningen i USA:s historia.
Omslaget till Johan
Hiltons reportagebok Vi är Orlando. En
amerikansk tragedi är sönderrivet, i en trompe l'œil-teknik som förstärker illusionen. Den amerikanska
flaggan vilar på halv stång, intill Pride-flaggan. Pulse var en klubb för
HTBQ-människor, och just denna kväll var det till övervägande del
spanskspråkiga besökare.
Det fanns en gärningsman, men
Hilton bryr sig inte om dennes identitet. Han förblir namnlös, och det är en bra och fruktbar idé. Här ligger fokus på offren, de 49 namngivna som drabbades av
detta exempellösa brott. Och de anhöriga. Och de överlevande. Staden Orlando är
säkerligen bekant för svenska turister som lockats av den stora Disney World
eller Universal Studios. För att vara Florida har Orlando ung medelålder, och
en nöjesindustri. När Hilton lyfter på förlåten visar sig fattigdom och
rasmotsättningar. Många av besökarna på Pulse var flyktingar från Puerto Rico.
Efter ett flerårigt arbete har så
Hilton till slut anlänt med detta oerhört gedigna arbete. Det kan jämföras med
när han för fem år sedan utgav en bok om Anthony Perkins och den homfobi som
rådde i Hollywood under 50- och 60-talet, Monster i garderoben. Där
bestod arbetsmetoden av att lusläsa gamla filmstjärnemagasin en masse –
nu har han rest till Orlando för oändliga intervjuer.
Ja, hela boken består faktiskt av
utskrifter av dessa intervjuer, där ett stort antal överlevande, anhöriga och
hjälppersonal bildar en kör av vittnesmål. Det påminner – självklart – om
Svetlana Aleksijevitjs Nobelprisbelönade metod, eller för all del Marit Kaplas
metod från Osebol.
Det blir en rundmålning, där man
till en början har lite svårt att urskilja rösterna, trots en pedagogisk
genomgång i början. För det är många som kommer till tals. Men så småningom
urskiljs flera starka berättelser, i en bok som består av flera olika segment. Det
är de anhöriga som berättar om offrens ambitioner och drömmar, som nu är
krossade. Det är de överlevande som berättar om fasan när mördaren tog sig in
på klubben och de timmarna som passerade innan polisen bröt sig in och dödade
honom.
Ändå finns de starkaste
historierna för mig snarare när Hilton ett par år senare återvänder till
Orlando och vi får höra om hur man hanterade perioden efteråt. Som en man som
fick träffa presidenten Barack Obama, och denne kommenterar det udda att han
bara har en sko på sina fötter – på grund av svullnaden efter attentaten. Eller
berättelsen om hon som sminkar sin kusins lik inför begravningen, en procedur
som normalt tar en halvtimme, men här tar fyra timmar i anspråk. Då kommer tårarna för den här läsaren.
Vad Hilton visar är hur sköra
våra liv är. Han är också skicklig på att förmedla närvaron, när så stort
utrymme ägnas åt själva attentatet. Det sker med hjälp av sådana detaljer som
att det troligast var låten ”Everyone Falls in Love” (Tanto Metro och Devonte,
1999) som spelades när de första skotten avlossades. En typisk reaktion var att
skotten hörde till musiken, så många fortsatte dansa.
Det blir också gripande med
detaljrikedomen. Minst 300 poliser deltog i insatsen. De skjuter minst 172
skott mot gärningsmannen, och 7 av dem träffar hans kropp. Mirakulöst nog
vådaskjuts ingen oskyldig. Det stämmer att det är en exempellös händelse, men
Hilton visar att det inte saknas paralleller – i första hand till en brand 1973
på nattklubben Upstairs i New Orleans, där 32 blev innebrända.
Genom intervjuerna får vi
insikter som annars inte hade varit lika synliga. Till exempel: eftersom många
av de homosexuella måste säga farväl till sin familj när de kommer ut skapas
större behov av vänner. 2017 röstades ”framily” fram som Australiens bästa
nyord, alltså den förlängda familj som kan utgöras av vänner. Men det skapades
också nya problem för den som överlevde och kanske inte hade kommit ut för sin
familj – som nu inte ville veta av dem om de vistades på en gay-klubb, det vill
säga att det var viktigare att de var heterosexuella än att de överlevt
attacken.
En av de starkaste historierna
står Joel Hunter för, som arbetade som pastor. När en homosexuell vän tackar
honom för att han kan älska henne trots att hon är som hon är, svarar han fint:
”Nej, tack för att du älskar mig för den jag är. För det är förmodligen
en större utmaning för dig än det är för mig.” Då kommer tårarna igen för den här läsaren.
Vad jag framför allt gillar med Hiltons bok är hur den visar både på människans ofattbara uselhet och de lika ofattbara resurserna för godhet som manifesteras efteråt, när staden Orlando mobiliserar sitt motstånd och sin avsky inför det inträffade, men väljer att förenas mer av kärleken än av hatet.
Eftersom hela texten är
transkriberingar av intervjuer finns det vissa problem med översättningen, där
vissa saker blir lite väl oförmedlade. Jag är osäker på att amerikanskans
sjukhusord trauma avser detsamma på svenska och inte snarare intensiven (i
Sverige är väl trauma mer knutet till psykiatrin). Eller att de svenska
glosorna ”väntlek” och ”öppet mål” är helt gångbara svenska glosor. Men det känns småaktigt
att klaga på sådana direktöversättningar, då det här i allt övrigt är en så
drabbande bok.
För det är verkligen omskakande
på många plan att ta del av alla dessa vittnesmål. Det må så vara att jag för
egen del gärna hade läst ännu mer om konsekvenserna efteråt, att den långa
förloppet som skildrar attentatet inte tillför lika mycket. Det som ändå känns
hoppfullt är att det trots all djävlighet – masskjutningarna fortsätter i USA,
hatbrotten likaså – finns något att hämta i det uppbåd av godhet som
manifesterades efter dådet. Människan är så klart fortsatt defekt, men vi kan
försöka göra något åt det, och vi kan sträva mot en förbättring av våra usla
förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.