Då, när jag var poet, Niklas Rådström, Bonniers

Efter en viss paus återvänder nu Niklas Rådström till poesin. Han gör det med en bok som är lite ojämn, men där det går att gripas av en del sorgedikter. 

Niklas Rådström debuterade som poet, men har under sin långa författarbana tagit en del pauser från dikten. Kanske av rena överlevnadsskäl, att det behövs en respit från intensiteten när hela tillvaron skildras genom ett poetiskt raster.

Nu sker en av dessa återkomster, med Då, när jag var poet. Det är en klassisk diktsamling, med åtta avsnitt där dikterna ofta är separata om än det finns en del kortare sviter. Den värld Rådström skriver fram är tidlös, och saknar i stort sett referenser till en samtid. Jo, en gång nämner han rockbandet The Cure, fast de har väl å andra sidan inte varit relevanta sedan 1982.

Det finns något betryggande i detta nästan offensiva avståndstagande från samtiden. Ändå är ju tiden ett av Rådströms stora teman, som han skildrade så förträffligt i 90-talsromanen Medan tiden tänker på annat. Ett annat stort tema är musiken, samt den leukemi han drabbades av för några år sedan. Här finns några dikter från sjukhuset som osentimentalt gestaltar en erfarenhet där existensen vacklar till.  

Dessa dikter är allvarliga, eftertänksamma. Det är en dikt som smyger fram så beskedligt att den ibland nästan görs stillastående. Det kan låta trist, men faktiskt gillar jag att han skriver så följsamt, kanske allra mest i några av samlingens tjugo prosadikter. Tidigare har jag nog uppfattat Rådströms poesi som en smula för konstruerad, till exempel i den lättsamt ansträngda Dantes gudomliga komedi från början av 2000-talet.

Här är det bara undantagsvis som den poetiska metoden blir för sökt: ”Vandrad vilse i en väldig vänthall … / Vilsen väntan i en vandrande värld”. Här vill jag invända att du inte blir Fröding bara för att du lärt dig skriva allitterationer; du blir inte ens Alf Henriksson. Mer lyckade är några finurliga besjälningar av naturen, där bildspråket tillåts bli mer originellt och självständigt.

I några av dikterna blir Rådström ändå tillräckligt avspänd för att vi ska erinra oss Pär Lagerkvists sena diktning, när han försonats med tillvaron: ”Klockans visare som envetet stretar på. / Hela staden är fylld av människor, / de levande och de döda / går rakt genom varandra. / Inga reglar längre, alla portar står öppna!”

Tyvärr får vi i ett efterord några onödiga upplysningar om vad en handfull av de enskilda dikterna syftar på – något som gör dem mindre allmängiltiga och reducerar dem till privata angelägenheter. Som läsare vill jag ju inte veta vem till exempel en klagodikt som jag personligen grips av är riktad till, för det förminskar bara min erfarenhet.

Jag är medveten om att det är en dålig idé att recensera författarporträtt, men på bokens innerflik finns ett nästan parodiskt foto av den grubblande poeten med blicken i fjärran. Även om jag som sagt gillar flera av de enskilda dikterna är det tänkbart att vad jag saknar i hans dikter är ett uns av självdistans. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/6 2020)