Efter en viss paus återvänder nu Niklas
Rådström till poesin. Han gör det med en bok som är lite ojämn, men där det går
att gripas av en del sorgedikter.
Niklas Rådström
debuterade som poet, men har under sin långa författarbana tagit en del pauser
från dikten. Kanske av rena överlevnadsskäl, att det behövs en respit från intensiteten
när hela tillvaron skildras genom ett poetiskt raster.
Nu sker en av dessa
återkomster, med Då, när jag var poet.
Det är en klassisk diktsamling, med åtta avsnitt där dikterna ofta är separata
om än det finns en del kortare sviter. Den värld Rådström skriver fram är
tidlös, och saknar i stort sett referenser till en samtid. Jo, en gång nämner
han rockbandet The Cure, fast de har väl å andra sidan inte varit relevanta
sedan 1982.
Det finns något
betryggande i detta nästan offensiva avståndstagande från samtiden. Ändå är ju
tiden ett av Rådströms stora teman, som han skildrade så förträffligt i
90-talsromanen Medan tiden tänker på
annat. Ett annat stort tema är musiken, samt den leukemi han drabbades av
för några år sedan. Här finns några dikter från sjukhuset som osentimentalt
gestaltar en erfarenhet där existensen vacklar till.
Dessa dikter är
allvarliga, eftertänksamma. Det är en dikt som smyger fram så beskedligt att den
ibland nästan görs stillastående. Det kan låta trist, men faktiskt gillar jag
att han skriver så följsamt, kanske allra mest i några av samlingens tjugo prosadikter.
Tidigare har jag nog uppfattat Rådströms poesi som en smula för konstruerad,
till exempel i den lättsamt ansträngda Dantes
gudomliga komedi från början av 2000-talet.
Här är det bara
undantagsvis som den poetiska metoden blir för sökt: ”Vandrad vilse i en väldig
vänthall … / Vilsen väntan i en vandrande värld”. Här vill jag invända att du inte
blir Fröding bara för att du lärt dig skriva allitterationer; du blir inte ens
Alf Henriksson. Mer lyckade är några finurliga besjälningar av naturen, där
bildspråket tillåts bli mer originellt och självständigt.
I några av dikterna
blir Rådström ändå tillräckligt avspänd för att vi ska erinra oss Pär
Lagerkvists sena diktning, när han försonats med tillvaron: ”Klockans visare
som envetet stretar på. / Hela staden är fylld av människor, / de levande och
de döda / går rakt genom varandra. / Inga reglar längre, alla portar står
öppna!”
Tyvärr får vi i ett
efterord några onödiga upplysningar om vad en handfull av de enskilda dikterna
syftar på – något som gör dem mindre allmängiltiga och reducerar dem till
privata angelägenheter. Som läsare vill jag ju inte veta vem till exempel en
klagodikt som jag personligen grips av är riktad till, för det förminskar bara
min erfarenhet.
Jag är medveten om
att det är en dålig idé att recensera författarporträtt, men på bokens
innerflik finns ett nästan parodiskt foto av den grubblande poeten med blicken
i fjärran. Även om jag som sagt gillar flera av de enskilda dikterna är det
tänkbart att vad jag saknar i hans dikter är ett uns av självdistans.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 2/6 2020)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.