att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 feb. 2019

Normal People, Sally Rooney, Faber & Faber


Marianne är rik, Connell är fattig. De går sista terminen på skolan, pratar inte med varandra när de är i andras blickfång. Men hans mamma städar hos Marianne, och så inleds en hastig hemlig relation, en förälskelse som flammar upp och försvinner lika snabbt som den uppstod.

Fast ändå inte, i denna irländska Sally Rooneys andra roman, Normal People. Det här är en roman där vi inte alltid får bevittna löften som infrias. Det finns ett unikt band mellan Marianne och Connell, ett band som överlever åren när de pluggar på Trinity. Så blir inte heller romanens löfte att Marianne ska ägna sig åt litteratur – hon läser Proust på skolan i Galway – utan i stället är det fotbollsspelaren Connell, center i skollaget, som blir författare.


Så blir det en roman om klass, med deras skilda förutsättningar som ständiga hinder mellan dem. Föräldrar som inte ser på deras möten med blida ögon. Eller ännu mer kanske det handlar om de maktstrukturer som styr vår existens, att någon alltid är i överläge i en relation, och att positioner förskjuts, och att överlägen inbjuder till att de utnyttjas. Och hur beroende vi är av kontext för att definiera vår omgivning. I skolan är Connell den populäre killen, medan Marianne smyger runt och är osynlig för alla, ansedd som tråkig och ful. På universitetet blir rollerna ombytta, när han med sin arbetarbakgrund är obekväm och utanför, medan hon inte behöver anstränga sig för att hamna i fokus för allas uppmärksamhet.

Marianne är typexemplet på den annorlunda tjejen, som litteraturen – i synnerhet YA – är så frikostig mot (kanske för att bekräfta att de flesta som läser känner igen sig i upplevelsen att vara konstifik). Det är en komisk roman om metamorfosen, hur Marianne är den fula ankungen som blir svan, men också handlar det om lojaliteten mellan henne och Connell. En lojalitet som ständigt prövas, men som också just därför blir starkare.

Rooney är en intelligent författare, som redan – hon är fortfarande en bra bit under trettio – lärt sig vilka subtila mekanismer som finns i de mellanmänskliga relationerna. Det märks i hur hon porträtterar bifigurer, som vaga men distinkta skepnader, i synnerhet föräldrarna som förblir oförmögna att på några avgörande sätt ingripa i sina barns liv. Marianne har också en bror som är sinnebilden för en obehaglig mobbare.

Men främst i hur Marianne och Connell dras till och ifrån varandra, genom hela romanens förlopp. När hon får höra att han brutit upp med en av sina många flickvänner är hennes reaktion talande, men inte lika emfatiskt som den hade varit i en mindre förfaren författares händer: ”In a voice just false enough to sound sincere, Marianne says: Oh. I’m sorry.” I den pausen efter ”Oh” finns markeringen – tankepausen, den som avslöjar henne. Varje möte mellan dem, varje replikskifte, döljer sådana avgrunder av både avstånd och närhet, attraktion och bortstötande.

Det är tydligt att Rooney inte är någon renodlad cyniker, utan mer besjälad av den typ av spirituella men ändå nedtonade gliringar som Jane Austen gärna ägnade sig åt. Det är förstås ingen tillfällighet att Connell sitter på biblioteket och läser Emma ända tills de stänger, och motvilligt tvingas slå igen boken – återigen en indikation på att Rooney vårdar sina läsare, att hon ser dem, med den här typen av blinkningar som så sagt ofta finns i YA-litteraturen, men så klart också i Jane Eyre och i romaner av Donna Tartt.  

Det är oerhört skickligt gjort, hur Rooney har levandegjort Marianne och Connell. Båda framstår som äkta människor, vad man nu lägger in i den kategoriseringen. Så är till exempel Connell lika smart som tafatt, och även om han aspirerar på att bli författare kan han inte – på ungdomars vis – avstå från att låta sitt dagliga tal smittas av klichéer som ”at the end of the day”.

Jo, Marianne och Connell går på många nitar, men det är som att de intuitivt förstår att man bara kan lära sig vad kärlek är om man testar den, om man utsätter den för prövningar. Ofta vill jag som läsare bara be dem ta sig i kragen, eller ryta åt dem att de ska sluta bete sig som barn. Men jag antar att det är en av Rooneys poänger, att så här irrationella är vi, och att vi nog ska fortsätta vara det. Så sett blir hon en antites till Lena Andersson, och det i sig är ju välbehövligt.  

Nu är det inte enbart en roman som lever på människogestaltningen heller. Det är uppenbart hur Rooney tar kontroll över händelserna. Lika uppenbart är det en roman som förstått att man bör undvika att vara för smart för sitt eget bästa. Det finns några outnyttjade trådar som Rooney avstår från, och vi ska kanske vara tacksamma för det – som vad vi ska göra med informationen att Mariannes pappa är död, medan Connell inte vet sin pappas identitet …

Det finns mycket att både beundra och gilla med denna roman – vilket alltså betyder att ja, den är finurlig, men också älskvärd. Den diskuterar implicit hur svårt det är att leva, men att det ändå är det enda vi har att förhålla oss till. Till de mer lyckade innovationerna hör hur hon döper kapitlen, med tidsangivelser som oftast förhåller sig till veckor och månader, som ”Three months later”, vilket är tillräckligt för att verkligheten ska kunna förskjuta förutsättningarna. En gång är tidshoppet så kort som ”Six minutes later”.   

Det som skiljer Normal People från debuten Samtal med vänner är att Sally Rooney på sätt och vis skruvar ned ambitionerna. Om den var ambitiös och aningen pretentiös i sina försök att ta ett helhetsgrepp om relationer mellan människor, är denna andra roman mer avskalad och mindre spänd. Helt enkelt mindre kontrollerad. Den anstränger sig inte heller lika hårt för att vara riktigt lika smart, eller riktigt lika cool. Hon förlitar sig på berättelsen om dessa två individer, och ger oss därmed skarpare personporträtt. Även om jag gillade debuten, tycker jag nog att Normal People är ungefär dubbelt så bra.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar